Jag känner ett Göteborg som är inkluderande, vänligt och öppet. Staden vid kusten som är omgiven av en vacker skärgård och som har naturen inpå knuten. Staden är Sveriges största småstad för vi känner alla varandra, i alla fall nästan. Vi är staden som både älskar och hatar våra spårvagnar. Ni vet de där med fönsterrutor som immar igen och som tar alla kurvor med ett obehagligt gnisslande ljud. Och som har ett biljettsystem som fortfarande ingen förstår.
Vi är staden där vi gillar att äta våra räkor som fredagsmys och gå på konserter med Håkan Hellström. Vi hejar på våra indianer, änglar och makrillar. Vi älskar vår stad med blod, svett och tårar ända in i kaklet. Men, på sista tiden har vår kärlek lämnats obesvarad. Vi har kommit att bli en stad vars medborgare börjar undra vad som står på. Vart tog vår älskade stad vägen?
DE SENASTE VECKORNA har en del saker uppdagats i vår stad som inte har varit speciellt smickrande för oss göteborgare. Kulmen nåddes när Ivar Arpi häromveckan strödde ytterligare salt i såren i en ledare i Svenska Dagbladet genom att sarkastiskt lyfta fram att Nordstans problem med våld och kriminalitet skulle kunna lösas genom att bli en filial till Angereds kamelcenter. Det var en travestering på uttalandet från vår kommunstyrelses ordförande Ann-Sofie Hermansson om att Nordstan borde göras om till bibliotek och kulturscen, för att de som hängde där skulle kunna ägna sig åt annat än kriminell verksamhet.
Jag vill inte gå vidare in på kamelproblematik, förslösade projektmedel, reparationer av bilar i den kommunala fordonsverkstaden, behovet av kompetens i stadens bolagsstyrelser, tillsättningar som belöningar, skottlossningar och underliga upphandlingar. Jag vill blicka framåt, för vi måste tillsammans hitta tillbaka till det som jag och många andra känner oss stolta inför som göteborgare.
VÅR STAD HAR historiskt varit en smältdegel av nationaliteter och yrkeskategorier som samarbetat. Vår stad är byggd på handelshus och industri. Vi har en industri som i många stycken är världsledande och det finns ett antal varumärken som sticker ut bland andra i den globala konkurrensen. Dessa traditioner finns sedan länge i vår stad och vi har alla förutsättningar som krävs. Kunskap och kompetens är ingen bristvara.
När förtroendet naggas i kanten för en stad är det enligt forskaren AndreaInsch viktigt att medborgarna uppmuntras till att få dela med sig av sina idéer och bli delaktiga. Stadens attraktivitet är en form av samskapande med dess intressenter. Men, då måste vi tro på vår stad och dess utveckling. Vi måste också förändra de strukturer som leder till en osund kultur. I dagsläget förorsakar uttrycket Göteborgsanda obehag hos många. Att ses som Sveriges Neapel är inte positivt. Och då förstår nog de flesta att liknelsen inte har med vare sig klimatet eller pizzorna att göra.
Varumärkesexperten Sicco van Gelder har kommit fram till att det är förödande när ansvaret för en stads varumärkesarbete och attraktivitet politiseras. Det är viktigt att det arbetet inte förändras om den politiska ledningen byts ut. Det krävs en enad och gemensam vision som är övergripande.
EN STAD MÅSTE ha en dröm och tro, våga, besluta samt göra. Detta är inget lätt arbete. Våra associationer till Göteborg är svåra att beskriva och tämligen abstrakta. Staden är dessutom förankrad i vår historia och kultur såsom ett ekosystem, vilket ger staden ett slags DNA som består över tiden. Det är därför vi inte kan konstruera en massa ”hittepåprojekt” som saknar förankring i vår stads DNA. Vårt arv är en del av våra tillgångar. Och vår tro hänger ihop med om vi tror på berättelsen om Göteborg.
PLUS: Tillsammans och utan prestige kan vi få en fungerande stad.
MINUS: Stadens negativa utveckling och utflyttningen som en konsekvens av detta.
