Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Montaigne beskrev den nordiska rasen som utrustad med höga fysiska och moraliska egenskaper, skriver debattören. Bild: Johan Engman/TT, Privat.
Montaigne beskrev den nordiska rasen som utrustad med höga fysiska och moraliska egenskaper, skriver debattören. Bild: Johan Engman/TT, Privat.

Xenofobin har återvänt till Sverige

Många svenskar hade tydliga fördomar om sydeuropéer och katoliker som kom till Sverige på 50 och 60-talet. Nu är det en ny grupp som utsätts för samma xenofobi grundad i skrönor och historieförfalskningar, skriver Ettore Nobis.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Sverige är på nytt ett xenofobiskt land. Ett land som skiljer mellan svenskt och osvenskt. Ett land där invandrarna allt oftare beskrivs som snyltare och brottslingar. Där ”svensken” upplever ett påtagligt hot från ”främmande kulturer”. Där de som inte ser hotet räknas som ansvarslösa. Där Jimmie Åkessons demagogiska retorik har blivit etablissemangets förklaring till de flesta samhällsproblem.

Så, om än mindre uttalat, var det också när jag kom till Sverige 1953. Fördomarna gällde då sådana som jag: sydeuropéer och katoliker. Vi inkluderades alla i förutfattade föreställningar om påven, maffian och om det ”sydeuropeiska” kynnet och karaktären. Inte sällan sa svenskar till mig: ”Ni italienare kan njuta av livet. Ni gillar inte för mycket arbete men väl sol, vin och sång”.

Så småningom stod det klart för mig att det fanns en rot till sådana uppfattningar: den antikatolicism som spridits från och med reformationen. En annan rot var en spridd övertygelse, inte bara i Sverige, om att ”svensken” är urtypen för den rena förträffliga nordiska rasen.

Rasindoktrinering i Sverige

Montaigne beskrev den nordiska rasen som utrustad med höga fysiska och moraliska egenskaper. De hade framkommit under evolutionen genom krävande anpassning till ett hårt klimat. Den sydliga rasens utveckling hade gynnats av bättre klimat och den var därför mindre benägen att möta livet med flit och disciplin.

Denna uppfattning var sanningen för den tidens ”svensk” som länge utsatts för rasindoktrinering från: Statens institut för rasbiologi, Svenska folktypsutställningen och boken ”Svensk Raskunskap”. Den visades ostentativt fram på Stockholmsutställningen 1930. Jag själv blev snart klassad som germanättling i och med min norditalienska härkomst och mina blåa ögon. Jag fick ta det som ett plus.

I Sverige har allt tal om ”den rena svenska rasen” försvunnit efter 1950-talet. Det har ersatts av Åke Dauns herderianska idéer om ”folksjäl” och ”folkets ande”. Dessa idéer vidhölls redan 1938 av de italienska fascisterna för vilka ”rasen” inte var främst en fråga om biologi utan om kulturell och social ”evolution”. Rasismen i Sverige ersattes av en ”svensk identitet” som definierar ett sätt att se på ras som också de nazifascistiska rasteoretikerna Julius Evola och Hans Gunther framförde.

Luthers lära

Antikatolicismen, precis som den moderna antisemitismen, har sina rötter i Martin Luthers läror. Enligt honom var judarna ”Hinns avföda” och ”Satans avföring” och katolicismen ”ett stinkande rövhål”. I lutherhetens föreställningar har Luther inte varit en rå sälle som sått idén till Förintelsen utan Upplysningens föregångsman.

I dag pratar Jimmie Åkesson om invandrarhotet som det främsta hotet mot Sverige. I dag målar han fram en absurd bild som visar invandraren i allmänhet som mördare, våldtäktsman, bidragsfuskare och terrorist.

Svenskar i min närhet förklarade för mig varför det blivit en radikal skillnad mellan sydeuropéns och nordbons karaktär: det berodde på den intensiva lutherska moraliska fostran som pågått sedan 1523. Själv tror jag att denna uppfattning grundar sig på skrönor och grova fördomar. Jag tror att människor alltid fått arbeta hårt för brödfödan och att vetenskapliga och tekniska innovationer påverkat deras socioekonomiska framskridande.

Få svenskar tror på mig när jag säger att allt jag tar upp här gällde fortfarande på 60-talet. Själv tycker jag att det är just detta som kikar fram i dag bakom den ”svenskhetens” propaganda som sprids av vissa debattörer och Sverigedemokraterna. Det var inte bara: ”Italiano, spagetti, makaroni, petaskiti mellantåna” som jag fick höra utan regelrätta predikningar om de teorierna som spridits och som många svenskar tog som fakta och sanning.

Skrönor om invandrare

I dag är allt glömt och förlåtet. Statens institut för rasbiologi är Lundborgs privatsak och ingen som jag känner har en aning att nazistiska rasbiologer hade gått fram och tillbaka ända till 1944 mellan Berlin och Uppsala. Där lärde de sig och lärde ut bland annat de telegoniska teorier som Eugen Fisher utvecklat och som fick ”svensken” att tro att snart skulle ”den rena svenska rasen” vara ett minne blott.

Nya ”teorier”, skrönor och historieförfalskningar läggs fram i dag för att åter skrämma vettet ur ”svensken”. I dag pratar Jimmie Åkesson om invandrarhotet som det främsta hotet mot Sverige. I dag målar han fram en absurd bild som visar invandraren i allmänhet som mördare, våldtäktsman, bidragsfuskare och terrorist. Och än en gång går hans ohöljt xenofobiska propaganda hem hos många svenskar.

I dag är efterföljarna till judarna, katolikerna, samerna och sydeuropéerna invandrare som flyr från livsfara och fattigdom. I dag dominerar xenofobin och rasismen på nytt den svenska samhällsdebatten.

Ettore Nobis, arkitekt, född 1937 i Milano, flyttade till Sverige 1953.

LÄS MER: Risken för rasiststämpling försvårar debatten om islamism

LÄS MER: Främlingsfientlighet är något annat än rasism