Slutreplik
Protesterna i Chile, 29/10 och 30/10.
Det är tydligt att demonstrationerna i Chile har två ansikten. En legitim, medborgerlig och demokratisk sida som löper tvärs igenom hela samhället, som protesterar för reformer och mot regeringen och hela den politiska klassen.
Och en andra, våldsam och antidemokratisk, som i stadens periferier kommer till uttryck i form av rån och plundringar utförda av huliganer och tjuvar och i Santiagos centrum i form av en massiv förstörelse av infrastruktur och tunnelbanestationer, där radikala studenter varit ledande.
Våldsam start
Under protesternas första dagar dominerade de våldsamma upploppen. När jag skrev min artikel den 23 oktober – den publicerades några dagar senare – hade inte de fredliga, stora demonstrationerna tagit fart på allvar. Santiagos borgmästare Felipe Alessandri beskrev att "denna nivå av våld har vi aldrig tidigare sett, och det drabbar dessutom de mest utsatta människorna". Förbipasserande och arbetare utsattes för misshandel, bussar brändes, byggnader och fabriker attackerades. Fler än 100 tunnelbanestationer vandaliserades – det handlar om förstörelse för mer än 380 miljoner dollar. ”Inte ens övergången från Pinochets diktatur till demokrati, hade dessa nivåer av förstörelse”, som Chiles socialistiske expresident Ricardo Lagos konstaterade i El País.
Det jag vänder mig emot är användningen av och acceptansen för politiskt våld, som förekommit i en mycket hög utsträckning både innan och efter
Jag gladdes när protesterna sedan övergick i de massiva, fredliga demonstrationerna på Plaza Italia. Det jag vänder mig emot är användningen av och acceptansen för politiskt våld, som förekommit i en mycket hög utsträckning både innan och efter.
Förminskar problemen
I sina repliker bagatelliserar Rodrigo Durán Alfaro, Gloria Tapia, Carlos Torres och Francisco Contreras det politiska våldet. De tystar ner och förminskar problemet och pekar i stället på polisens och militärens våld. Som om det ena skulle utesluta det andra.
Att staten försöker hejda våldsamma upplopp är i sig begripligt; det var inte på grund av de fredliga demonstranterna som militären sattes in. Samtidigt har det förekommit många rapporter om övervåld från polis och militär som anklagas för att ha brutit mot de mänskliga rättigheterna. Alla dessa fall måste självklart anmälas och fördömas.
Det är positivt att flera militärer redan står åtalade och att anklagelserna om överträdelser utreds av fyra seriösa organisationer
För mig, som deltagit aktivt i arbetet med att rapportera militärdiktaturens brott mot mänskliga rättigheter och som också har varit studentledare på gymnasie- och universitetsnivå, är det naturligt att fördöma alla kränkningar av mänskliga rättigheter som kan ha begåtts av myndigheterna i denna sociala kris. Det är positivt att flera militärer redan står åtalade och att anklagelserna om överträdelser utreds av fyra seriösa organisationer. Det är nödvändigt att detta sker på ett seriöst sätt eftersom det cirkulerar många falska påståenden och videos i sociala medier. Att polisen skulle ha fängslat demonstranter på nationalstadion stämmer inte, inte heller att tusentals skulle ha försvunnit eller att tortyrcentret Tejas Verdes skulle ha öppnats på nytt.
Det ena utesluter inte det andra
Att det förekommer rapporter om övergrepp från militärens och polisens sida gör inte vänsterns våldsmetoder mindre allvarliga. Jag oroas över det politiska våldet eftersom jag alltför väl känner till hur tankegångarna och mekanismerna bakom det fungerar. Jag var själv en gång en politiskt radikal ungdom, aktiv i motståndskampen mot diktaturen. Jag känner till den skada som våldet orsakar både hos individen och i samhället.
Jag oroas över det politiska våldet eftersom jag alltför väl känner till hur tankegångarna och mekanismerna bakom det fungerar
Att Durán Alfaro, Tapia, Torres och Contreras inte fördömer våldsamheterna är anmärkningsvärt. De hänvisar till det mer subtila våld som fattigdom och ojämlikhet utövar mot individen, som om det skulle förklara och motivera våldsamheterna.
Viktigt att behålla demokratin
Vi har kämpat för att återfå demokrati i Chile. Vi har kämpat för att behålla den, för att skapa institutioner som fungerar, för att ha fred och stabilitet. Chiles demokrati betraktas som Latinamerikas mest stabila och levnadsstandarden den högsta på kontinenten. Visst finns det stora utmaningar och behov av reformer men det är arrogant och okunnigt att inte se skillnad på demokrati och diktatur. Det vore en mardröm att förlora detta sköra som Chile har åstadkommit.
Det vore en mardröm att förlora detta sköra som Chile har åstadkommit
Man kan förändra samhället utan att plundra och bränna ner tunnelbanestationer. En av den chilenska vänsterns ledande opinionsbildare, journalisten Juan Cristóbal Guarello, uttryckte i radio den 19 oktober hård kritik mot regeringen av Piñera och lade samtidigt till: "Vänsterns glädjekalkyler tycks mig otroliga – att behöva gå ut och rättfärdiga brännandet av tunnelbanestationer, plundringarna, att behöva alliera sig med lumpen. Det är ett mycket allvarligt politiskt fel".
Jag kan bara hålla med.
Det är inte legitimt att använda våld som protestmetod i en demokrati
Det är inte legitimt att använda våld som protestmetod i en demokrati. Det hetsar upp en stämning av rädsla, polarisering och hat i samhället. Chile har upplevt hat och polarisering förr och det leder inte till något gott.
Låt inte våld och hat åter splittra Chile. Låt oss verka för rätten att leva i fred.
Jaime Penela, journalist