I normala tider, när inte prisnivån fluktuerar kraftigt, är detta ett rimligt sätt att mäta inflationen, men nu blir det missvisande. Tittar vi på prisuppgången under april jämfört med mars i år (istället för att jämföra med april i fjol) var den faktiskt bara 2,4 procent uppräknad till årsbasis enligt det mått som Riksbanken brukar använda sig av (det vill säga konsumentprisindex exklusive ränteeffekter, KPIF).
Samtidigt är det problematiskt att enbart fokusera på förändringar från en månad till nästa och det av två skäl. För det första så kan det finnas säsongsvariationer i inflationen, det vill säga att prisnivån normalt ökar mer vissa månader jämfört med andra. Men när vi undersöker om april brukar vara en månad med särskilt låg inflation visar det sig inte vara fallet.
För det andra så finns det kortsiktiga fluktuationer och mätfel. Priserna kan alltså hoppa lite slumpmässigt från en månad till en annan utan att det säger så mycket om den underliggande inflationen. Därför kan man så klart inte bara titta på vad som har hänt från en månad till en annan. När vi istället undersöker KPIF de senaste fyra månaderna, mellan december och april, visar det sig att priserna då bara stigit med 0,25 procent, vilket motsvarar 0,76 procent på årsbasis.
Helt missvisande
Låt oss för att förtydliga problematiken göra ett tankeexperiment. Anta att prisnivån ökade med 10 procent mellan april och maj 2022 och att den varit helt konstant sedan dess. Med dagens etablerade sätt att redovisa inflationen skulle den då vara 10 procent i april 2023, vilket ju uppenbart vore helt missvisande eftersom prisnivån ju i detta exempel legat helt still i nästan ett år. Hade priserna i exemplet i stället sjunkit med en procent från mars till april i år hade media med det etablerade sättet rapporterat att inflationen var cirka 9 procent i april – trots att prisnivån då alltså i själva verket sjunkit.
Det faktum att prisnivån legat förhållandevis konstant de senaste fyra månaderna (alltså att inflationen mätt med Riksbankens KPIF legat nära noll) innebär dock inte att vi kan vara säkra på att inflationen är under kontroll. Kanske kommer inflationen att ta fart igen under nästa månad eller till och med över en längre period. Samtidigt finns också mer fundamentala skäl att misstänka att inflationen i dag inte är särskilt hög; många menar att de utbudschocker till följd av bland annat Ukrainakriget som kraftigt påverkat energipriserna, och som sedan fortplantat sig i ekonomin, till största delen ligger bakom oss.
Att ge en mer korrekt och mångsidig beskrivning av vad som pågår är viktigt för att medborgare och beslutsfattare ska kunna fatta väl avvägda beslut, avseende både privatekonomiska och samhällsekonomiska frågor
Men bilden är samtidigt mer komplex och de mycket låga prisökningarna de senaste månaderna beror till stor del på sjunkande energipriser under denna period, medan priser på andra varor och tjänster ökat. Det finns då en risk att dessa kommer att fortsätta att öka när energipriserna sjunkit tillbaka och stabiliserats. Å andra sidan beror prisnivån på många andra varor i ekonomin alltså starkt på energipriserna, men ofta med en viss eftersläpning, som då skulle kunna innebära att priset på andra varor av detta skäl sjunker när energipriserna stabiliserats.
Summa summarum menar vi att nuvarande ensidiga sätt att beskriva inflationen är problematisk och missvisande. Att ge en mer korrekt och mångsidig beskrivning av vad som pågår är viktigt för att medborgare och beslutsfattare ska kunna fatta väl avvägda beslut, avseende både privatekonomiska och samhällsekonomiska frågor. Här har media, och förstås i ännu högre grad Riksbanken själv, ett stort ansvar.
Marknadens förväntningar
Utöver att enskilda aktörer skall kunna fatta väl avvägda beslut för sig själva kan det även finnas viktiga systemeffekter. Det är till exempel väl känt att marknadens förväntningar är viktiga för den faktiska ekonomiska utvecklingen, inklusive inflationen. Om många företag till exempel tror att dagens inflationstakt är högre än vad som verkligen är fallet finns risken att de på grund av detta höjer sina priser mer än vad de skulle gjort annars, vilket då alltså skulle späda på inflationen ytterligare. Från tidigare kriser har vi också lärt oss att det i turbulenta tider inte är tillräckligt att använda de mått som brukar användas i normala tider.
Christian Azar, professor i fysisk resursteori, Chalmers
Olof Johansson-Stenman, professor i nationalekonomi, Göteborgs universitet