Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Leif Elinder och Anders Romelsjö.

Vill Trump provocera fram ett krig?

Trump-administrationen utsätter Iran för ett sanktionsprogram som syftar till en total underkastelse alternativt krig. Man måste fråga sig om inte dessa extrema och olagliga provokationer syftar till att locka fram desperata iranska svarsreaktioner som kan ge krigshökar i väst ett medialt alibi att starta krig, skriver Leif Elinder och Anders Romelsjö.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

De senaste två veckorna har västmedia rapporterat om hur Iran 19/7 i Hormuzsundet kapade den brittiskflaggade oljetankern Stena Impero. Samtidigt har man från väst underlåtit att påpeka det olagliga i att England två veckor tidigare (4/7) utanför Gibraltar kapat den iranskflaggade oljetankern Grace 1.

Den brittiska kapningen skedde under förevändning om misstankar att fartyget skulle frakta råolja till Syrien – ett land mot vilket EU har beslutat att rikta sanktioner. Detta resonemang lider av uppenbara svagheter:

1. Det iranskflaggade fartyget befann sig på en internationell farled;

2. EU:s sanktionspolicy kan bara lagligt gälla för EU-länder;

3. Bevis på att fartyget skulle leverera olja till Syrien saknas.

Ökar krigsrisken

Tidningen The Guardian skriver att den brittiska kapningen skedde efter påtryckningar från president Trumps säkerhetspolitiske rådgivare John Bolton. Storbritanniens utrikesminister Jeremy Hunt har varnat för kännbara konsekvenser om inte oljetankern Stena Impero omedelbart får lämna hamnen i Iran. Han föreslår också en europeisk militär styrka i Persiska viken (inklusive Hormuzsundet) för att säkerställa sjöfarten – så kallad ”navigationsfrihet”. Sverige har inbjudits att delta, och har inte tagit avstånd från erbjudandet. En sådan styrka skulle öka spänningen och krigsrisken i området. Iran har i brev till FN klargjort på vilket sätt man menar att Stena Impero brutit mot reglerna för sjöfart. Irans president Rouhani har meddelat att ett ömsesidigt frisläppande av de två fartygen är önskvärt

Och alla länder bör rimligen ha rätt till ”Navigationsfrihet”.

Förra året lämnade Trump i strid med FN-stadgan ensidigt kärnnedrustningsavtalet med Iran (JCPOA från 2015) och införde åter ett extremt hårt ekonomiskt sanktionsprogram. Det är en handelsblockad som hotar att helt ruinera landet ekonomiskt. Sanktionsprogrammet är olagligt och berövar vanligt folk livsnödvändiga varor inklusive mediciner. Andra länder och företag hotas med repressalier om de inte ställer upp.

Hans Blix talar klarspråk

Vi påminner om USA:s sanktioner mot Irak på 1990-talet. I en intervju med tv-bolaget CBS 1996 svarade FN-ambassadören och blivande utrikesministern Madeleine Albright på en fråga om sanktionerna som orsakat en halv miljon döda barn: ”Det var ett svårt val, men vi tycker det är värt priset”.

I år har flera ”incidenter” inträffat i Persiska viken som handlar om beskjutning av fartyg, nedskjutning och drönare och gränskränkningar där USA lägger all skuld på Iran. Samtidigt har USA ökat sin militära närvaro i runt Persiska viken och backat upp med ytterst krigiska uttalanden vilka innefattar hot om krig och ”utplåning”.

Utrikesminister Margot Wallström beklagar att USA lämnat Iranavtalet och återinfört sanktioner, men underlåter att nämna att USA bryter mot folkrätten. Hans Blix (före detta utrikesminister med mera) tvekar inte att tala klartext: USA:s sanktioner bryter mot beslut i FN:s säkerhetsråd.

Trump-administrationen utsätter således Iran för ett sanktionsprogram som syftar till en total underkastelse alternativt krig

Provokationer i syfte att åstadkomma regimskiften eller krig har skett flera gånger av västmakter med stöd av media som ”falskflaggat” bakomliggande orsaker. Man kan nämna CIA:s störtande av Irans demokratiskt valde president (1953), Vietnamkriget (Tonkinbukt-intermezzot 1964), kriget mot Irak 2003 (oriktiga påståenden om massförstörelsevapen), Nato-interventionen i Libyen 2011 med 26 000 bombanfall (för att ”skydda” civilbefolkningen), Natoländers bombningar (2018) av syriska mål efter obevisade påståenden om kemiska attacker på den egna befolkningen. Det blir allt svårare att förhålla sig okritiskt till västmedia när USA:s utrikesminister Mike Pompeo nyligen skröt över hur han som tidigare CIA-chef ljög, lurades och stal ("We lied, we cheated, we stole", tal vid Texas University 15/4).

Medveten provokation?

Trump-administrationen utsätter således Iran för ett sanktionsprogram som syftar till en total underkastelse alternativt krig. Man måste fråga sig om inte dessa extrema och olagliga provokationer syftar till att locka fram desperata iranska svarsreaktioner som kan ge krigshökar i väst ett medialt alibi att starta krig. Den före detta amerikanske kongressledamoten och presidentkandidaten Ron Paul skriver hur den nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton försökt dra in Storbritannien i konflikten och hur han uppskattade kapningen av Grace 1. Denna kapning kanske var avsedd att tvinga fram någon form av iransk motreaktion som en duperad allmänhet kan godkänna som skäl för upptrappning mot krig.

I västmedia presenteras Irans beslagtagande av Stena Impero som ett oprovocerat angrepp som måste bemötas militärt. I spända lägen är risken stor att iscensatta övergrepp och missförstånd framkallar en händelseutveckling som leder mot ett stormaktskrig.

Demokratiska och fredsinriktade länder och media borde stödja en antikrigsrörelse som prioriterar oberoende och kärnvapenförbud. En sådan policy vinner stöd hos alltfler organisationer, och även bland kända socialdemokrater. Organisationen ICAN leder en global kampanj som samlar hundratals organisationer från hela världen mot målet en kärnvapenfri värld, vilket belönats med Nobels fredspris 2017.

Leif Elinder

samhällsdebattör, barnläkare

Anders Romelsjö

samhällsdebattör, medicinprofessor