Jag lämnar efter mig mina goa kollegor som redan går på knäna, och som kommer få ta smällen av att inte veta om min tjänst som förskollärare kommer att fyllas upp. Kollegor som kämpar för alla barn och fortfarande försöker stå ut med arbetsmiljön.
Förskolans budget har varit alldeles för snålt tilltagen länge. Vi är många som kämpat på i många år till priset av att vår hälsa tagit stryk. Anledningen är att fler (oskyldiga) barn ständigt trycks in i barngrupperna som redan är stora nog. Personal som blir färre, uppgifterna som blir fler, en stress som är enorm och en ledning som pressas att hålla budget – som nu visar sig vara viktigare än läroplanen.
En i varje grupp
När jag började för tio år sedan var vi två förskollärare i varje grupp, nu står vi där en förskollärare i varje grupp med samma uppdrag som man tidigare var två på. Till exempel vårt systematiska kvalitetsarbete, utvärdering, utvecklingssamtal, det nya systemet Unikum som man bara kastades in i. Dessa är bara några av sakerna inom förskolan som är så fel, fel, fel. Ilskan tar över inombords.
Nu orkar jag inte längre, arbetsmiljön är bedrövlig, helt enkelt riktigt kass. Vi har restriktioner kring att ta in vikarier, vi lider av hög ljudvolym, stressiga miljöer, många barn på samma ställe, mer administrativa uppgifter och andra uppgifter som inte ingår i uppdraget, samtidigt som våra planeringar uteblir ganska ofta. Vi har barn som kommer sjuka och smittar oss personal så vi själva blir sjuka och tvingas vara sjukskrivna.
Vi har en piska på oss från ledningen som vill att vi visar uppåt vad vi ”gör”, att vi ska vara professionella mot vårdnadshavare och låtsas att allt är en dans på rosor. Vi har munkavel på oss. Vi ska alltså låtsas att alla barn mår jättebra av förskolan. Det är svårt att hinna med alla barn med sina individuella behov och utveckling och samtidigt vara där för hela barngruppen. Man går hem och känner sig otillräcklig med noll energi.
Vi ska alltså låtsas att alla barn mår jättebra av förskolan
Många av oss pedagoger orkar inte längre, vi flyr från yrket, från kommunala förskolor i Göteborgs stad och i hela Sverige. Det säger mycket. Det som skrämmer mig är att våra barn tvingas vara kvar i detta. Hur kan man strunta i deras liv? Även om jag lämnar min yrkesroll kommer jag alltid kämpa för att det ska bli skillnad i förskolans värld, jag kommer aldrig ge upp, barnen är mitt kall.
Nu lämnar jag, det känns tungt i mitt fröken-hjärta men äntligen får jag andas ut.
Elin Olausson, snart före detta förskollärare i Göteborgs stad