Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Lektion efter lektion ser jag hur elever fastnar i spel, chattande och videotittande. De som har svårast att nå skolans mål är också de som oftast fastnar i internets dopaminkickar. Det blir ännu svårare för dem att kämpa för långsiktiga belöningar i form av godkända betyg och gymnasiebehörighet. Mobiltelefoner erbjuder samma frestelser, och det är numera praxis på många skolor att samla in dem för att trygga undervisningstiden, skriver debattören. Bild: Fredrik Sandberg/TT
Lektion efter lektion ser jag hur elever fastnar i spel, chattande och videotittande. De som har svårast att nå skolans mål är också de som oftast fastnar i internets dopaminkickar. Det blir ännu svårare för dem att kämpa för långsiktiga belöningar i form av godkända betyg och gymnasiebehörighet. Mobiltelefoner erbjuder samma frestelser, och det är numera praxis på många skolor att samla in dem för att trygga undervisningstiden, skriver debattören. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Vi lärare måste få kontrollera elevernas skärmanvändning

Den svenska skolan blir allt mer digitaliserad med en skärm per elev. Risken är att eleverna fastnar i spel, videor och sociala medier på lektionerna. Men lärarna saknar de nödvändiga digitala verktygen för att hjälpa dem, skriver Hannes Heidarsson, ämneslärare Hovåsskolan.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den svenska skolan blir allt mer digital. Sedan ett par år tillbaka har allt fler elever i Göteborgs stad tillgång till sitt eget lärverktyg, som Chromebook eller iPad. De ger många pedagogiska möjligheter och ökar tillgängligheten för nyanlända och elever med läs- och skrivsvårigheter. Som lärare på en kommunal högstadieskola inom Göteborgs stad arbetar jag flitigt med att utveckla min skolas digitala verksamhet. Men jag ser också nackdelarna med skolans snabba digitalisering.

Fungerar som underhållningsmaskin

En Chromebook eller iPad kan lika lätt användas till skolarbete som till att surfa på sociala medier, spela spel eller se på kattvideor. Det som ska vara ett lärverktyg fungerar istället ofta som en underhållningsmaskin. Lektion efter lektion ser jag hur elever fastnar i spel, chattande och videotittande. De som har svårast att nå skolans mål är också de som oftast fastnar i internets dopaminkickar. Det blir ännu svårare för dem att kämpa för långsiktiga belöningar i form av godkända betyg och gymnasiebehörighet. Mobiltelefoner erbjuder samma frestelser, och det är numera praxis på många skolor att samla in dem för att trygga undervisningstiden.

Som lärare har jag bara trubbiga verktyg för att hantera detta. Jag försöker uppmuntra mina elever att kämpa på, göra sitt bästa och hålla fokus på sina uppgifter. Men om en elev fastnar i spelande kan jag bara hålla konstant uppsikt, säga till och om det inte hjälper konfiskera Chromebooken och kontakta vårdnadshavaren. Detta leder till att både jag och mina elever ödslar bort värdefull undervisningstid och vår relation ansträngs av tjat.

Ge lärarna verktyg

Jag anser att min tid ska läggas på att undervisa, inte på att hålla vakt för att se till att det lärverktyg eleven har fått av skolan inte blir en spelmaskin. Jag anser också att vi som samhälle borde göra allt vi kan för att minska lärares idag stora arbetsbelastning. Utifrån denna problematik riktar jag en uppmaning till Göteborgs stad och Skolverket: ge lärare de verktyg de behöver för att kunna kontrollera hur deras elever använder sina digitala lärverktyg under lektionstid.

En Chromebook som en elev har fått av skolan ska inte kunna användas till annat än det läraren planerat. Läraren ska under lektionstid med ett knapptryck kunna begränsa vad elever har åtkomst till, samt vid behov kunna stänga av hela klassens skärmar. Läraren ska från sin egen skärm ha överblick över sina elevers arbete och kunna projicera instruktioner och exempel direkt till dem. Tekniken för detta finns idag, i form av program som LanSchool, Smoothwall och Hapara, men Göteborgs stads lärare har inte tillgång till den.

Läraren ska under lektionstid med ett knapptryck kunna begränsa vad elever har åtkomst till, samt vid behov kunna stänga av hela klassens skärmar

Motargument som jag har hört är att vårt moderna samhälle är fullt av distraktioner och att eleverna måste lära sig att hantera dessa. Eller att lärare helt enkelt måste göra sin undervisning mer intressant för att fånga elevernas lust att lära, istället för att försöka begränsa andra alternativ.

Det stämmer att samhället idag ställer stora krav på vår förmåga att hålla fokus. Men människors mer avancerade kognitiva förmågor, som självkontroll, uppskjutande av belöning och medvetenhet om långsiktiga konsekvenser, är fullt utvecklade först i 20-årsåldern. Vi kan inte förvänta oss att barn ska kunna stå emot alla de frestelser som näst intill obegränsad tillgång till internet erbjuder. Dagens dator- och TV-spel är designade för att vara maximalt vanebildande med sina slumpmässiga belöningar. Sociala medier matar ut oändliga flöden som algoritmer har skräddarsytt för varje individ. Belöningarna är omedelbara men knappast långsiktigt meningsfulla. Lärande och bildning, däremot, kräver idogt arbete och belöningarna dröjer ofta. Det enda kravet för spel, sociala medier och videor är att vara maximalt underhållande. Hur ska undervisning, som då både ska vara mer underhållande och samtidigt bildande, kunna konkurrera? Lösningen är att göra klassrummet till en frizon där enbart lärarens planering och elevens lärande är i fokus.

Lärandet i fokus

I en allt mer digital era måste skolan hålla jämna steg, men att ge varje elev ett lärverktyg utan några begränsningar är att sätta vagnen framför hästen. Ge lärarna de verktyg de behöver för att ta kontroll över sina digitala klassrum. Gör klassrummet till en frizon där lärande är i fokus och där eleverna inte kan offra sin undervisningstid för snabba dopaminkickar på internet. Låt inte våra barn spela bort sin skolgång.

Hannes Heidarsson, mentor och ämneslärare 7-9, Hovåsskolan, Göteborg