Reaktionerna på detta har varit starka – bland annat har 1 176 språkforskare, författare och översättare skrivit under ett upprop till Svenska Akademien, med en vädjan om att SAOB ska få leva kvar. Eftersom Svenska Akademien avser att lägga ner ordboken redan nästa år (2023) är det emellertid viktigt att agera så snart som möjligt – när ordboksredaktionen är upplöst kommer det att vara mycket svårt att återsamla den kompetens som är nödvändig för framtida revisioner och kompletteringar av ordboken.
Språkhistorisk resurs
Arbetet med SAOB påbörjades redan under slutet av 1800-talet, och för närvarande har 38 volymer tryckts (det senaste ordet är åväxt). Det finns få jämförbara ordböcker för andra språk – mest känd är förmodligen the Oxford English Dictionary – och vi svenskar är alltså väldigt gynnade av att ha SAOB som en resurs för språkhistoriska och kulturhistoriska studier, och som en utgångspunkt för alla andra ordböcker. SAOB är med andra ord en ovärderlig del av den humanistiska forskningsinfrastrukturen i Sverige.
I november 2021 höll SAOB-redaktionen i Lund ett seminarium där temat var framtidens (digitala) SAOB. Men redan i början av december kom beskedet att arbetet ska avslutas 2023, på grund av brist på pengar. Någon revidering av äldre ordboksartiklar, eller komplettering med nya ord, blir därmed inte av. Detta är givetvis väldigt olyckligt, eftersom nyare ord (som atombomb, dator eller genusvetenskap) saknas helt, och eftersom många ord har föråldrade definitioner – ordet inföding knyts till ”ociviliserade eller halvciviliserade raser” i SAOB:s artikel från 1933, vilket är orimligt idag. Om ordboken läggs ner blir den alltså både inkomplett och inaktuell, och det långa ordboksarbetet kommer för alltid att förbli halvfärdigt.
Vi har som kultur- och forskningsnation inte råd att förlora SAOB, och för att bevara redaktionens unika lexikografiska kompetens måste en plan för framtidens ordbok utarbetas snabbt
En ny lösning måste alltså komma på plats ganska omgående. Svenska Akademien kan fortsätta som huvudman, med stöd från staten, men man kan också tänka sig att staten tar över ansvaret helt, kanske via Lunds universitet. Eftersom ordboksarbete faktiskt är forskning – nya ordboksartiklar ger oss ny kunskap om det svenska språket – är kanske detta sista alternativ rimligast. Det viktigaste är givetvis att SAOB garanteras ett lämpligt huvudmannaskap och en långsiktig, trygg finansiering.
Vi har som kultur- och forskningsnation inte råd att förlora SAOB, och för att bevara redaktionens unika lexikografiska kompetens måste en plan för framtidens ordbok utarbetas snabbt. Därför bör berörda parter – som till exempel Anna Ekström (minister för högre utbildning och forskning), Jeanette Gustafsdotter (kulturminister), och Svenska Akademien – snarast samråda om SAOB:s framtid.
Henrik Rosenkvist, professor i nordiska språk