Tacksamma över att teckenspråket är ett erkänt språk sedan 1981 och erkänt som dövas modersmål kände vi oss först lugna. Men vad innebär detta i praktiken?
Vi fick en kort introduktion i språket genom hörselverksamheten och information om att vi kommer bli erbjudna 240 timmar TUFF, teckenspråksutbildning för vissa föräldrar, som vi rekommenderades att gå färdigt innan vår dotter börjar skolan. Vi fick inte ihop det alls. Teckenspråket räknas som ett ”riktigt” språk men hur är det möjligt att lära sig ett nytt språk på bara tolv veckor? Det måste nog mest handla om charader och gester tänkte vi då, utan någon kunskap om teckenspråket. Sedan läste vi på. Teckenspråket är ett självständigt språk, med egen grammatik, uppbyggnad och ordföljd och kan lika bra som vilket annat språk som helst uttrycka abstrakta tankar, visa exakthet, detaljrikedom och variation.
Kämpar med svenskan
Jag har under hela yrkeslivet arbetat med nyanlända och sett på nära håll hur de kämpar med att lära sig svenska. Först SFI och när grunderna finns fortsätter studierna i svenska upp till gymnasienivå. Detta handlar om år i skolbänken i kombination med att man använder språket ute i samhället, på arbetet, när man ser på tv, lyssnar på radio etcetera. Det finns inget fastställt timantal för hur länge en elev får studera på SFI.
Vi anser att det är ett hån mot teckenspråket och mot oss föräldrar som förväntas kunna kommunicera med våra döva barn efter enbart 240 timmar. Helst ska vi dessutom ”dra ut” på dessa timmar så att de räcker fram till att våra barn börjar skolan. Det innebär att vi ska läsa två veckor teckenspråk om året i sex års tid. Vi kan heller inte öva på teckenspråket ute i samhället eller se på teckenspråkstolkade program på tv i större utsträckning. Gissa vår förvåning när vi insåg att vår dotter inte kan få förstå Pippi eftersom det inte finns teckenspråkstolkat.
Det finns inte en enda utbildningsanordnare kvar i Västra Götaland som erbjuder teckenspråkskurs på hel- eller deltid
Vi är med i flera teckenspråkiga föreningar och deltar i de teckenspråkiga aktiviteter som finns för att öva på språket. Det finns inte en enda utbildningsanordnare kvar i Västra Götaland som erbjuder teckenspråkskurs på hel- eller deltid. Det finns enstaka kvällskurser, men de har vi redan gått.
När vår dotter börjar skolan kan vi välja elevboende för henne där hon får språket även efter skoltid. Det är ett bra alternativ om man inte kan bo nära skolan, men det blir fel att behöva välja det för att vi inte kan ge henne språkliga förutsättningar hemma med familjen.
Delta på lika villkor
Vi ser en framtid där vi som familj behöver ständig tolk om vi inte lär oss språket helt, men i dag kan vi inte ens få tolk till simskola på grund av tolkbrist. Det går inte med ord beskriva lyckan i Viljas ögon den enda gången då hon faktiskt fick en ”egen” riktig tolk på simskolan och hon kunde delta i aktiviteten på lika villkor som övriga barn. Alternativet när tolk inte kommer blir att agera tolk åt sitt barn på ett språk man inte själv behärskar.
Vilja precis som andra treåringar ställer många frågor och förklarar ofta att ”Hon där borta pratar, varför tecknar hon inte. Vad säger hon mamma?”. Det känns fruktansvärt sorgligt att inte alltid kunna tolka allting och en ständig oro finns för framtiden.
Vifta på händerna
Teckenspråk är inte ett ”enkelt” språk man lär sig genom att vifta på händerna. Känslan är att det är så man ser på teckenspråket när man räknar med att det går att lära sig på 240 timmar. Vi föräldrar som har helt teckenspråkiga barn måste få utbildning i teckenspråk för att våra barn ska kunna vara delaktiga. Detta är bara möjligt om också de får lära sig teckenspråk. När föräldrar går TUFF får barnen följa med och lär sig då teckenspråk under barnpassningen.
Antalet timmar i TUFF har varit 240 timmar sedan start men nu har SPSM, Specialpedagogiska skolmyndigheten, lagt ett förslag om ändring. Utbildningsdepartementet fick förslaget redan 2019 men ingenting har hänt. Nu hösten 2022 görs äntligen ett nytt försök. Enligt förslaget önskar man utöka med 100 timmar TUFF för de föräldrar som särskilt behöver det. Vad skulle detta innebära för oss? I skrivande stund är vår dotter tre år och när hon har fyllt fyra år har vi gått klart alla våra 240 timmar. Vi är långt ifrån fullärda men följer vår dotters nivå i teckenspråk just nu eftersom vi skyndar på med de timmar vi erbjuds. Om vi blir erbjudna 100 timmar extra enligt förslaget, är hon sex år när vi är klara med även de timmarna.
Rätt till språk
Det skulle alltså inte vara tillräckligt. Vi föräldrar borde erbjudas obegränsat antal timmar teckenspråk. Barnens rätt till språk är en mänsklig rättighet. Vi föräldrar ska kunna skapa en hemmiljö där våra döva barn kan kommunicera med oss föräldrar, syskon och, i bästa fall, övriga anhöriga. SPSM lyfter att ”föräldrar har olika förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen”. Det är helt sant men vi vet alla att ingen kan förväntas lära sig ett nytt språk på 240 timmar. Ingen.
Linda Harju, förälder och styrelsemedlem i DHB Västra
Nils Ryberg, förälder styrelsemedlem i DHB Västra