”Hur dåligt måste man må egentligen?” Frågan är rubrik på Barnombudsmannens färska rapport som överlämnades till regeringen i februari. Enligt Elisabeth Dahlin, barnombudsman, har barnen slagit larm men ingen har lyssnat. BO har onekligen belägg för det påståendet. Antalet barn i Sverige som tar antidepressiv medicin har ökat med 190 procent på 10 år och under samma period har det skett en femdubblad förskrivning av sömnmedel. Fler barn än någonsin kontaktar Bris. Främst hör barn av sig angående psykisk ohälsa och självskador är en av de kategorier som ökar allra mest.
Parallellt med denna negativa förändring har adhd-diagnoserna hos barn ökat markant. I vissa delar av landet får numera var tionde skolpojke narkotikaklassade läkemedel mot adhd. Samtidigt står 100 000 unga i kö till bup, för att utredas och få hjälp. För att minska de långa köerna har flera regioner infört ett så kallat ”snabbspår” för neuropsykiatriska utredningar. Men införs snabbspåret för att hjälpa barnen eller för avlasta regionerna?
Felriktat fokus
Syftet med en ”riktig” neuropsykiatrisk utredning är att ta ställning till vad barnets koncentrationssvårigheter kan bero på, men det ges inget utrymme för den typen av diagnostik i snabbutredningar. Ett felriktat fokus på att snabbt ställa en diagnos kan därmed leda till att man missar den verkliga orsaken till barnets symtom. Enligt Sveriges neuropsykologers förening så är ökningen av adhd-diagnoser i själva verket ett samhällsproblem som inte kan lösas enbart av vården, och lösningen finns knappast i en växande mängd av utredningar, diagnoser och medicinering. Istället efterfrågar de en nationell utredning som undersöker orsakerna till den kraftiga ökningen av adhd-diagnoserna.
Allt sammantaget blir det allt tydligare att barns psykiska och fysiska ohälsa ställer en allvarlig fråga till oss vuxna: Hur många barn ska må dåligt och ha svårt att leva upp till de kravs som ställs på dem, innan samhället inser att barn och unga är drabbade av ett systemfel som är skapat av vuxna?
Grunden till systemfelet kan vi finna i forskningen som beskriver den förvandling som barns uppväxt genomgått de senaste decennierna. Distinktast har den New York-baserade professorn i socialpsykologi, Jonathan Haidt, varit i sin skildring av de förändringar som uppväxtåren har genomgått i hela västvärlden.
Politikerna kan sätta press på techföretagen för att de ska införa gränser för när och hur barn kan använda sociala medier
Haidt har studerat barndomens natur, inklusive varför barn behöver lek och självständigt utforskande för att mogna till kompetenta och välmående vuxna. Haidt visar hur den "lekbaserade barndomen" började avta på 1980-talet, och hur den slutligen utplånades med inträdet av den "smartphonebaserade” i början av 2010-talet. Han presenterar mer än ett dussin konsekvenser som följer i spåren av systemförändringen, vilket täcker allt från sömnbrist till uppmärksamhetsfragmentering, beteendeberoende, ensamhet, social smitta och perfektionism. Alla stör de barns sociala och neurologiska utveckling.
Haidt förklarar också varför sociala medier skadar flickor mer än pojkar och varför pojkar drar sig tillbaka från den verkliga världen till den virtuella världen, med katastrofala konsekvenser för dem själva, deras familjer och i slutändan samhället.
Uppmuntra till aktivitet
Haidt uppmanar oss till handling. Föräldrar, lärare, skolor, teknikföretag och politiker kan agera för att få ett slut på epidemin med psykisk ohälsa bland barn och agera för en mer human barndom. Politikerna kan sätta press på techföretagen för att de ska införa gränser för när och hur barn kan använda sociala medier (vilket har föreslagits av Liberalerna), föräldrar och skola kan gemensamt agera för att återinföra den lekbaserade barndomen. Exempel på detta har setts i både Amerika och Storbritannien där föräldrar stöttar varandra att avstå från att ge smartphones till barn under 15 år och tillsammans uppmuntra den aktivitet som lär alla däggdjur att rusta sig för livet – den fria barnleken.
De stora techföretagen har med smartphonen och sociala medier berövat våra barn på leken, men hur kunde vi vuxna missa det? Varför reagerade vi inte när Apples grundare, Steve Jobs, redan 2010 förklarade att han som förälder inte var beredd att låta sina barn använda digitala apparater på fritiden? Varför verkar vi vuxna ha svårt för att fokusera på det mest värdefulla vi har?
Marcus Svensson, personalutbildare och tidigare gymnasielärare