Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Kidnappning av barn är bara toppen på isberget som består av en gråskala där en förälder på mer eller mindre subtila sätt försvårar kontakten med den andra föräldern. Det kan handla om smutskastning, undanhållande av information, manipulation, umgängessabotage eller att få skyddat boende utan närmare prövning, skriver debattörerna. Bild: Daniel Reinhardt
Kidnappning av barn är bara toppen på isberget som består av en gråskala där en förälder på mer eller mindre subtila sätt försvårar kontakten med den andra föräldern. Det kan handla om smutskastning, undanhållande av information, manipulation, umgängessabotage eller att få skyddat boende utan närmare prövning, skriver debattörerna. Bild: Daniel Reinhardt

Verklighetens kidnappare vinner ofta vårdnadstvisten

Dokumentären ”Att rädda ett barn” som sänts på SVT har blottlagt ett allvarligt systemfel i samhällets hantering av svåra vårdnadskonflikter. Att kidnappa ett barn i Sverige är ett nästan riskfritt brott. Och med tragiska livslånga konsekvenser för barnet och den andra föräldern, skriver bland andra Sverker Sikström, Professor i kognitiv psykologi.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Att kidnappa ett barn kallas i juridiska termer egenmäktighet med barn. Förra året gjorde 1618 sådana anmälningar. I endast 37 fall väcktes åtal, 21 dömdes varav 4 till fängelse. De övriga fick oftast villkorliga domar, böter eller skyddstillsyn. De fängelsedömda fallen handlar oftast om barn som förts utomlands. Att föra bort barn inom Sverige som är det absolut vanligaste är i princip riskfritt. Hur många barn det rör sig om i varje bortförningsfall vet ingen men vi kan lugnt räkna med att det totalt är några tusen. Nästan alla förövare går fria. Barnen får däremot ta smällen.

Mycket att vinna

En förälder som kidnappar ett barn har mycket att vinna på detta, då den förälder som har barnet hos sig oftast är den som vinner vårdnadstvisten. Kidnappning av barn är bara toppen på isberget som består av en gråskala där en förälder på mer eller mindre subtila sätt försvårar kontakten med den andra föräldern. Det kan handla om smutskastning, undanhållande av information, manipulation, umgängessabotage eller att få skyddat boende utan närmare prövning. Något som idag till stora delar accepteras av rättsväsendet. Självklart ska de som skadar sina barn inte träffa dem, men här visar det sig att beslut ofta tas utan någon som helst kontroll av hur det ser ut i verkligheten.

Att kidnappning av barn är riskfritt beror på tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen. 2014 skärptes lagen om egenmäktighet med barn men effekten har uteblivit. Detta då Åklagarmyndighetens tillämpningsdirektiv är skrivna så att nästan inga fall är grova och inte faller under allmänt åtal.

Bryter mot Barnkonventionen

Konsekvensen är att Sverige bryter mot Barnkonventionen. Att utan grund skilja ett barn från en förälder är skadligt för barnet och en kränkning av barnets grundläggande rättighet till familjeliv.

Ett underliggande problem är att utredningar i vårdnadskonflikter ofta är undermåliga. Konsekvensen blir att barn skiljs från fullt dugliga föräldrar eller tvingas träffa föräldrar de inte borde träffa.

Socialförvaltningen är en överbelastad aktör som saknar kompetens för att hantera motstridande information vid svåra vårdnadstvister. Därför måste kvaliteten på utredningarna förbättras genom att öka kompetensen och förtydliga riktlinjerna kring vårdnadsutredningar och barnavårdsutredningar. Problemet måste lösas genom evidensbaserad praktik och genom att socialförvaltningen får förutsättningar att hjälpa föräldrarna att lösa de grundproblem som förorsakat konflikten. Om förtroendet för vårdnadsutredningar inte återställs så leder detta till en uppenbar risk att föräldrar tar lagen i egna händer. Kanske är det detta som gör att så många människor och organisationer anser att det inte endast är ens rätt, utan ens skyldighet, att trotsa en gällande dom.

Inga tecken på övergrepp

Elias i dokumentären är försvarslös i föräldrarnas konflikt. Han har utsatts för ett stort antal utredningar som konstaterat att han mår bra, eller att det i alla fall inte finns några tecken till övergrepp.

Dokumentären “Att rädda ett barn” blottlägger enligt vår uppfattning hur lätt det är för en förälder att vilseleda myndigheter och organisationer som i vissa fall tidigt tar ställning för en part utan källkritik. Som flera uppmärksammade fall åskådliggjort finns det många utsatta barn som inte fått det stöd av samhället som skulle ha behövts. Detta trots att det i dessa fall funnits oberoende varningssignaler. I Elias fall verkar det som om enskilda individer, professionen och organisationer låtit sig utnyttjas.

För barnets och anhörigas bästa vill vi därför att politikerna tar sitt ansvar och gör följande lagändringar

· "Att åtalsbegränsningsregeln slopas så att “egenmäktighet med barn” lyder under allmän åtalsplikt

· Att egenmäktigheten uppstår vid “skiljande” och inte först vid “varaktigt skiljande”.

· Beslut om skyddat boende eller skyddad identitet ska grundas på en grundlig utredning där den som anses utgöra hotet eller risken alltid bereds tillfälle att yttra sig före beslutet. Ett tillfälligt skydd kan ges för att utredningen ska kunna inledas.

· Om det inte föreligger skyddsbehov för barnet ska det skyndsamt upprättas en kontakt med den avskilda föräldern, om denna inte är frihetsberövad, så att inte kontinuiteten bryts.

· Om vårdnadshavare har uppmanats av socialtjänst eller polis att lämna bostaden med barnet ska förundersökning inledas utan dröjsmål och åklagare bedöma skyddsbehov eller annan förekommen anledning för skiljande.

Den största förloraren är det försvarslösa barnet. Samhället ska inte bli ett verktyg som försvårar barnets situation. Det är samhällets uppgift att skydda barnet och ge det tillgång till hela sin familj och nätverk.

Sverker Sikström, Professor i kognitiv psykologi vid Lunds Universitet

Matts Hertsberg, Ordförande Föreningen Vårdnad Boende Umgänge

Anders Fors, Viceordförande Föreningen Vårdnad Boende Umgänge

Susanne Urwitz, Advokat