Två skånska bröder dömdes nyligen till fängelse efter att genom hot och misshandel ha tvingat sin lillasyster att bära slöja. En mamma i Uppsala fick villkorlig dom i slutet av förra året för sin misshandel av den nioåriga (!) dottern som inte heller ville ha slöja på sig.
Det är två fall – bland snart sagt otaliga andra – som är viktiga att ha i bakhuvudet när man i Sverige liksom världen över uppmärksammar Internationella hijabdagen 1 februari.
Romantiserar slöjan
Det finns en tendens bland svenska politiker och intellektuella att romantisera slöjan, men då struntar man i just dessa småflickor och unga kvinnor som dagligen lever i konflikten mellan familjens, släktens och grannarnas krav och sina egna önskemål. För vittnesmål, se till exempel undersökningen Elvahundra gjord av organisationen Varken Hora Eller Kuvad.
Politiker som Gudrun Schyman (FI), Veronica Palm (S) och Åsa Romson (MP) deltog 2013 i det så kallade Hijabuppropet. Av Schyman kan vi eventuellt i år, enligt vad hon själv uttryckt, vänta oss en badsäsong i burkini (Nyheter24 26/8-16). Dessa politiker vinner kanske röster och Facebooktummar på en sådan populistisk attityd, men sviker svårt tusentals flickor. Om Schyman i konsekvensens namn skulle höja rösten även för rätten att vara lättklädd, till exempel genom att tillbringa en sommardag i bikini på Angereds torg, skulle det vara lättare att respektera hennes ställningstagande för slöjan. Men det lär inte hända.
Hårdaste kritikerna av slöjan
Slöjromantikern America Vera-Zavala undrade för en kort tid sedan varför det så ofta är ”intellektuella män som tillhör 68-generationen som ser problemen med muslimska kvinnor som valt att täcka håret?” (Göteborgs-Posten 11/12-16). Vår uppfattning är att de hårdaste kritikerna av slöjan snarare är kvinnor med ursprung i muslimska miljöer: Amineh Kakabaveh, Sara Mohammad, Nalin Pekgul, Parvin Kaboly, Hanna Gadban, och Gulan Avci, för att nämna några.
I en västerländsk demokrati bör vuxna människor ha stor frihet i sitt val av klädsel. Personer som fysiskt och verbalt trakasserar kvinnor för att de bär slöja är bara värda förakt. Men det innebär inte att samhällets medborgare ska blunda för problem där klädseln ingår i ett systematiskt förtryck eller acceptera sexualisering av barn. När man ständigt propagerar för rätten att bära slöja och aldrig för rätten att slippa den har man tagit ställning för patriarkatet och spottat på de förtryckta. Ett minimikrav är att barn inte ska behöva utsättas för något som för dem bara blir ett val till namnet. De borde åtminstone i skolan slippa slöja, liksom andra religiösa symboler som krucifix och kippa.
Helene Bergman
feminist, journalist, författare och goodwillambassadör för GAPF
Mariette Bremell
f d SFI-lärare
Linda Eliasson
sjöbefäl
Soleyman Ghasemiani
författare och socionom
Caroline Thelning
samhällsdebattör
Anna Thunes
stödperson för hedersoffer och styrelseledamot i GAPF
Mikael Thörnqvist
författare och journalist
Samtliga är aktiva medlemmar i GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) Arbetsgruppen i Västra Götaland