Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Jag blev sjukskriven, 100 procent, och jag fick recept på två olika antidepressiva preparat. Jag följde läkemedelsföreskrifterna och tog min medicin. Mådde jag bättre? Nej, skriver debattören. Bild: FREDRIK SANDBERG / TT

Vart tog samtalet vägen i den psykiatriska vården?

Jag tror säkert att antidepressiv medicin fungerar för vissa, kanske rent av för många. Men den gjorde inte det för mig. Och min upplevelse är att när man försöker förklara det för läkare man möter så möts man inte av förståelse. Åtminstone gjorde inte jag det, skriver Mikael Augustsson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag är ingen forskare. Jag har således inte utfört studier på en större mängd människor för att se vilka effekter psykofarmaka kan ge. Men jag kan tala utifrån egen erfarenhet. Som en av dem som har föreskrivits antidepressiv medicin. Och det är vad jag här tänker göra.

För några år sedan tappade jag tron på livet. Jag hade varit långt ute på Hisingen och köpt färg till huset. Jag satt i bilen. Det var vår. Solen sken och världen höll på att bli grön. Jag älskar våren. Det är den årstid jag tycker allra bäst om. Men i den stunden kände jag mig slut och färdig som människa. Jag åker inte hem mer, tänkte jag. Det får vara över nu. Det räcker.

I den stunden kände jag mig slut och färdig som människa. Jag åker inte hem mer, tänkte jag. Det får vara över nu. Det räcker

Men jag åkte hem. Jag bröt ihop. Och nästa dag åkte jag till vårdcentralen där jag var listad. Jag blev sjukskriven, 100 procent, och jag fick recept på två olika antidepressiva preparat. Jag följde läkemedelsföreskrifterna och tog min medicin. Mådde jag bättre? Nej.

På ett återbesök hos läkaren några veckor senare föreskrev han även sömnmedel samtidigt som han utökade dosen av antidepressiva. Sömnmedlen hämtade jag inte ut, jag vågade inte, men jag åt de antidepressiva medicinerna i utökad omfattning. Ganska snart kände jag att jag lade på mig vikt. Men mådde jag bättre? Nej.

Nekad till samtalsstöd

Efter några månader sa läkaren till mig att det inte fanns något mer han kunde göra. Det var bättre om öppenvårdspsykiatrin tog hand om mig, så han skrev en remiss dit. Jag fick komma på samtal efter vilket de skulle avgöra om de skulle ta in mig. Det gjorde de.

Redan under det första samtalet bad jag om samtalshjälp. Jag sa att jag verkligen behöver någon att prata med. Det var så många tankar i huvudet som jag behövde hjälp att hantera. Men jag fick aldrig något samtalsstöd. De bytte ut min föreskrivna medicin. Jag blev ordinerad ett preparat som en vanlig vårdcentral inte kan skriva ut. Jag följde läkarens rekommendation och åt min medicin i flera månader, under vilka dosen skruvades upp, men ångesten ökade och livslusten minskade.

Jag följde läkarens rekommendation och åt min medicin i flera månader, under vilka dosen skruvades upp, men ångesten ökade och livslusten minskade

Till slut vågade jag inte äta medicinen mer. Så jag slutade. Jag började sakta må bättre, jag motionerade regelbundet och var ute i natur och frisk luft så mycket jag orkade. Men jag kände fortfarande att jag behövde samtalsstöd. Det uteblev. I stället sa öppenvårdspsykiatrin att de inte avsåg fortsätta behandlingen av mig. Så jag skickades tillbaka till vårdcentralen. Där fick jag träffa en ny läkare som inte hade kunskap om min sjukdomshistoria. Därefter ytterligare en och sedan ytterligare en. Jag fick återberätta min historia gång på gång. Och svaret på mina problem var hela tiden antidepressiva. Men jag var färdig med dem.

Efter två års sjukfrånvaro började jag arbeta igen. Och jag fortsatte med min motion. I dag mår jag förhållandevis bra. Tankar på att avsluta mitt liv finns inte längre. Men jag skulle fortfarande önska samtalsstöd. Känner att jag behöver det. Men jag drar mig för att söka hjälp igen. Och just nu tillåter inte min ekonomi att jag bekostar en terapeut själv.

Flera andra behandlingsmetoder

Jag tror säkert att antidepressiv medicin fungerar för vissa, kanske rent av för många. Men den gjorde inte det för mig. Och min upplevelse är att när man försöker förklara det för läkare man möter så möts man inte av förståelse. Åtminstone gjorde inte jag det.

Jag har läst att elektromagnetisk strålning kanske kan vara en framtida behandling vid depression. Det kan det säkert vara. Men jag tror också på samtal. Och jag ställer mig bakom läkaren Jan Beskows ord, att suicidala personer jobbar intensivt med att inte vilja ta sitt liv. Och jag tror på hans modell, att göra personen med självmordstankar till aktör i stället för offer. Det kan ske i så kallade tvåforskarsamtal, där behandlaren och patienten möts som två forskare kring ett problem de har gemensamt. Ett samtal grundat på jämlikhet och respekt. Patienten är expert på sig själv, sina problem och sin suicidalitet medan behandlaren är expert på förklaringsmodeller och behandlingsmetoder. Och det är en modell som förstås även kan användas vid depression där tankar på suicid inte nödvändigtvis finns med i bilden.

Att bryta sina negativa tankemönster och komma ur depressioner, det kan man göra. Det är viktigt att alla vet det. Att alla som är där just nu känner det. Jag är ett levande exempel på att det går.

Mikael Augustsson, fristående skribent