Jag förespråkar kroppsacceptans och att alla typer av kroppar ska få synas, men jag kan helt enkelt inte acceptera glorifierandet av svält. Det är helt enkelt inte samma sak att applådera “för tjock” som “för smal”. Det råder ingen epidemi av tjejer som äter ihjäl sig för att de vill bli tjocka, medan det omvända är ett reellt problem.
Size zero som trend visar dessutom att det i princip inte finns något “för smal” och tjejer som redan bantar triggas ännu mer. Jag var där under den förra vågen och är en del av den generationen tjejer som växte upp med veckotidningar fulla av råd om att dricka oss mätta på vatten, där vi fick veta att Kate Winslet och René Zellweger som “Bridget Jones” var tjocka och där vi överöstes av bilder på kända kvinnor med inzoomningar på deras minimala hudvalkar och celluliter, ackompanjerade av recensioner som skadeglatt och föraktfullt konstaterade allt från “dålig karaktär” till “frosseri”. Vi vill inte tillbaka.
Konstant svält
Och nej, de som naturligt har så lite underhudsfett att de ser utmärglade ut är så få att det inte hör hemma i diskussionen. Den krassa sanningen är att ingen frisk människa får en heroinmissbrukares fysik av att “äta hälsosamt”. Varken jag eller någon av alla de hundratals modeller jag mötte i jobbet genom åren blev det. Vi låtsades ha en sund inställning till mat och ljög så att vi ofta trodde oss själva - allt medan vi höll våra kroppar i konstant svält ofta med hjälp av diverse högst tveksamma metoder.
Modellagenturerna “hjälpte oss” genom att dra fram sina måttband och mäta oss - ofta inför andra. Hade man ökat med någon centimeter fick man en förmaning om att tänka på vad man åt. Den största skräcken var att man skulle bli hemskickad från ett jobb för att man inte kunde få på sig kläderna man skulle plåtas i. En 19-årig sydamerikansk modell blev hemskickad från en plåtning vi var på i Spanien. Jag glömmer aldrig hur hon gråtande tittade på provbilderna av sig själv och förkrossad höll med om att hon var “too big” och min inre konflikt där jag ville kliva fram ta henne i försvar, men samtidigt var lättad över att det inte var jag som fick utstå förnedringen. Bara en enda gång hörde jag talas om en tjej som blev ombedd att ta en paus och äta ordentligt och det var när hon kollapsade under en plåtning. Att hon tynat bort i flera år var inte ett problem förrän hon inte kunde göra sitt jobb längre. Vi skulle vara sjukligt smala, men absolut inte vara sjuka.
Just min egen känsla av skuld, men också ilskan över att vi kvinnor aldrig tillåts att bara vara som vi är, var vad som fick mig att börja posta ofiltrerade bilder på min kropp efter att jag fick mina döttrar, och beskriva den med kärlek i sociala medier
Man sålde alltså produkter, magasin och kläder med hjälp av undernärda, unga tjejer, ofta tonåringar och ätstörda kändisar. Vi har sett de skadliga effekterna av detta och även om det fortfarande i mångt och mycket ser ut såhär i modebranschen, så måste man ändå säga att det har blivit bättre. Under de senaste, kanske femton åren har fler typer av kroppar representerats i reklam och även om smalhet alltid ivras så har rent utmärglade kroppar inte varit någonting eftersträvansvärt igen. Förrän nu.
För egen del är jag glad över att jag kunde ta mig ur självsvälten relativt lätt, att jag fick tillbaka min mens och kunde få barn. Men vem vet med hur många år jag förkortade mitt liv under det decennium som jag misshandlade min kropp och hur många andra tjejers liv jag var med och förstörde genom att vara en del av den industrin? Just min egen känsla av skuld, men också ilskan över att vi kvinnor aldrig tillåts att bara vara som vi är, var vad som fick mig att börja posta ofiltrerade bilder på min kropp efter att jag fick mina döttrar, och beskriva den med kärlek i sociala medier. Jag kände att jag på något vis ville gottgöra genom att försöka få kvinnor att, om inte älska sina kroppar, så i alla fall acceptera dem.
Inte eftersträvansvärt
Jag ville få dem att fokusera på viktiga saker - meningsfulla upplevelser och skratt i stället för totalt oviktiga saker som antal kalorier och kilon. Jag önskar att jag hade protesterat när den 19-åriga modellen blev hemskickad i stället för att bara tyst krama henne. Det är därför jag höjer min röst nu när “utmärglad” återigen säljs in som någonting eftersträvansvärt. Det är det inte.
Vi kvinnor har i alla tider uppmanats att inte ta plats, att synas men inte höras, att uppföra oss, inte tycka saker, inte ställa krav, inte bråka. För mig representerar “size zero” just det förtrycket. Att vi kvinnor helst ska krympa ihop till ingenting och att vi ska vara för svaga och bräckliga i både kropp och hjärna för att orka ifrågasätta, protestera mot orättvisor, kämpa mot förtryck och stötta våra medsystrar. Så när jag och många kvinnor med mig som genomlevde denna sjuka ”trend” första gången förfasas och fördömer den, så är vi inte “osysterliga” eller “avundsjuka”.
Vi är förtvivlade, bestörta och förbannade för vi vill så mycket mer för nästa generation kvinnor än vad vi fick. Vi vill få er att förstå att kvinnor inte existerar för att vara prydnadssaker och att den misshandeln ni utsätter era kroppar för i dag, kan få oanade konsekvenser i framtiden. Vi vill se er ta plats, ta över världen och fortsätta förändra den. Inte tyna bort till ”size zero”. Till storlek ingenting. Ni - och vi är värda så mycket mer.
Fi Lindfors, författare och influencer