Funktionen hos va är alltså att göra ett påstående till en fråga. Detta är en enkel beskrivning, alltför enkel.
I yttrandet ”Jag hade en mardröm i natt, va” kan funktionen knappast vara att göra ett påstående till en fråga. Enligt gängse världsbild är det talaren själv som har bäst reda på sina mardrömmar. Så varför dyker det upp ett va här?
Svaret är förstås att va anger det kommer en fortsättning. Som väluppfostrad samtalsdeltagare vet du att den väntade reaktionen är att du med ett hmm, en blick eller en nick anger att det är fritt fram att berätta om mardrömmen. Skulle du som lyssnare vara trött på mina mardrömmar är det nu du ska hejda min berättelse (ett mer oönskat alternativ).
Det gemensamma för de här båda exemplen är att va anger att talaren önskar en reaktion, en bekräftelse, från lyssnaren. Ordet va är en återkopplingsframkallare, lika självklart som hmm är en återkopplingsgivare.
Ordet va fyller uppenbarligen en viktig funktion i språket, ändå har det fått dåligt rykte. Skälet är förstås att en del använder det alltför ofta, och alla va som sägs är inte är välplanerade och oundgängliga. Det borde inte vara nödvändigt att be om återkoppling efter varje mening.
Sedan kan vi fråga oss vad va är för ordklass. Det passar inte riktigt in bland de traditionella ordklasserna. I modern språkvetenskap brukar man benämna sådana här små uttryck för diskurspartiklar. Med det menas att orden har mer med samtalet, diskursen, att göra än med sakinnehållet. De har mer med sägandet att göra än med det sagda.
Vanligt talspråk är fyllt av uttryck som reglerar hur samtalet utvecklas. Man kan säga ”Kom nu!” eller ”Kom nu, då då!”. Det är i sak samma uppmaning, men tillägget av då då anger att talaren börjar bli irriterad och att lyssnare bör snabba sig.
Under ett samtal på en hundpromenad sa jag: ”Men vänta nu, vad sa du att han hette”. Inskottet av vänta nu anger att samtalet ska hejdas för att en detalj i resonemanget behöver utredas.
Varför minns jag en sådan här banal sak? Jo, efter ett hundratal meter vrider vi på våra huvud och ser vår lille hund sitta och uppmärksamt invänta nästa kommando. Han hade lärt sig ordet vänta som ett kommando men inte att ordet också kan fungera som en diskurspartikel. Och det är förstås tack vare hunden som jag upptäckte att vänta nu kan fungera som en diskurspartikel.
Våra samtal ackompanjeras av mängder med diskurspartiklar som glöms bort så fort vi använt dem. Partiklarna kan liknas vid språkliga trafiksignaler som styr samtalet. De finns där och vi följer dem utan att kunna redovisa vilka skyltar och regler vi följt under färden.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska