I granskningen framkommer att tvåbarnspappan Gustav inte hade någon historia av psykisk ohälsa och att han inte har närmat sig polisen med höjd yxa. Han verkar snarare ha varit på väg bort från polisen. Så frågan är vad polisen hade för stöd i lag för att skjuta. Kan man verkligen säga att det var en nödvärnskjutning, som polisen påstår? Varför har man ofta så bråttom att agera offensivt i stället för att använda andra metoder, som förhandling med förhandlare när situationen medger det? Förhandlare fanns ju på plats och det är anmärkningsvärt att de inte kopplades in.
Utöver misstagen på plats med en bristande platsundersökning så är även utredningen undermålig. Varför tillåts eventuellt misstänkta poliser gemensamt att ”prata ihop sig” efter en sådan här händelse? På samma sätt som i många liknande fall verkar åklagaren ha utgått från polisernas oskuld.
Det jag slås av är varför inte utredningen har öppnats igen eftersom ny bevisning framkommit? Polisen är det yttersta verktyget i en demokrati där man har ett stort ansvar mot medborgarna. Svenska polisen påstår sig vara en öppen och lärande organisation. Men den agerar på motsatt sätt, gång på gång.
Tydliga brister
Den 2 augusti 2018 skjuter tre poliser 25 skott mot Eric Torell, 20, med downs syndrom, när han leker med ett leksaksvapen i Stockholms innerstad. Tre av skotten träffar, varav två i ryggen. Eric faller till sin död, ihjälskjuten av sina stora idoler. I min bok ”25 skott” har jag granskat händelsen och ett antal andra dödsskjutningar av polisen. Det framgår att polisen uppvisar tydliga brister inom många områden, bland annat det taktiska och mentala arbetet. De agerar för offensivt och försätter sig i situationer där de känner sig tvungna att skjuta i nödvärn.
Fallet med Eric Thorell väckte stor uppmärksamhet i media och jag, som då var anställd som polis, tackade ja till att medverka. Men inte en enda gång ställde någon från polisens ledning upp för att diskutera med mig. Polismyndighetens sätt att försöka åtgärda kritik är tystnad. Organisationen vet att människor glömmer. Med anhöriga kommer aldrig glömma deras nära och kära.
Sedan 1990 har svensk polis fram till 2021 skjutit ihjäl 44 personer, varav en stor del av dödsoffren har varit psykiskt instabila. Det är en påfallande hög siffra ur ett nordiskt perspektiv. Som i fallet Eric, ser vi ett genomgående mönster: brister i juridiska, taktiska och mentala färdigheter, ett behov av att skapa kontroll via vapen och skjutningar i nödvärn.
Det är alldeles för stor betoning på vapenanvändningen, ett för stort fokus på offensiva metoder och värstascenarier som leder till förödande konsekvenser i vardagsingripanden
Efter polismorden i Malexander år 1999 och EU-kravallerna i Göteborg år 2001 skapade polisen ett nytt taktiskt koncept som kallas ”polkon”, polisiär konflikthantering. Grundtanken var att förbättra polisens taktiska agerande både vid vardagsingripanden och hantering av folksamlingar.
Jag har själv undervisat i ”polkon” på polishögskolan och det är ett bra material som bygger på evidensbaserade teorier, principer och beprövade metoder. Men det används felaktigt i utbildningen. Det är alldeles för stor betoning på vapenanvändningen, ett för stort fokus på offensiva metoder och värstascenarier som leder till förödande konsekvenser i vardagsingripanden.
Dessutom är det alltför många oerfaren personal i dag i yttre tjänst. Av de totalt 44 dödsskjutningarna har åtta av fallen lett till åtal. Endast två av dessa har lett till fällande domar. Men den övervägande majoriteten har slutat i nedlagda förundersökningar som därefter har blivit sekretessbelagda av avdelningen för särskilda utredningar, polisens internutredningsenhet.
Livslånga trauman
Till detta kan läggas att polisens kontakt med offrens anhöriga ofta är under all kritik. De får knapphändig information om vad som har hänt. Många viktiga frågor lämnas därför obesvarade vilket försätter de anhöriga i livslånga trauman.
I ett demokratiskt samhälle som Sverige, som följer Europakonventionen om mänskliga rättigheter, är detta oacceptabelt. Polisen måste öppna för ett självreflekterande lärande.
Det finns allvarliga systemfel inom polisen och för att lösa problemen behövs det en övergripande genomlysning av polisens utbildning, rekrytering och organisation. I stället för att bara ha ett brottsutredande perspektiv, föreslår jag att polisen skapar en haverikommission där man kan granska skjutincidenter ur ett helhetsperspektiv och klargöra vad som hände och varför det hände.
Dödliga incidenter kommer att inträffa, men om polisen inte vidtar åtgärder för att minimera riskerna så tar de inte frågan på allvar. Om inget händer kommer samhället att tappa förtroendet för polisen som en rättsvårdande myndighet, vilket nu till stora delar skett. Här har svenska politiker ett stort ansvar att skapa förändring.
Rune Engström, före detta polis, utbildare och författare