I flera år har vi sett en förskjutning i retoriken där politiker från höger till vänster allt tydligare skiljer på vi och dem. Ändå blir jag chockad när jag lyssnar på statsminister Magdalena Anderssons tal i Almedalen. Nationalism har länge förknippats med någonting dåligt, säger hon. Hon älskar Sverige, säger hon. Men goda Sverige verkar ha förgiftats av något utifrån, låter det som.
Sveriges jämställdhet är hotad av fäder och bröder som kontrollerar sina döttrar och systrar, säger hon. Vilken jämställdhet, tänker jag och försöker komma ihåg hur många kvinnor som har mördats av en man hittills i år. Men Magdalena Andersson har pratat klart om jämställdhetsproblemen och gått vidare till gängkriminalitet och segregation.
Hon är uppeldad nu. Gängen ska knäckas. Ett likhetstecken sätts mellan gängvåld och segregation, och jag tänker, är det kriminellt att leva i utanförskap? Det verkar också främst vara ett problem för majoritetssamhället. Inte för de som lever i utsatta områden och utsätts för diskriminering, rasprofilering eller får sämre sjukvård. Nej, segregation är både självvalt och brottsligt och framför allt ska det knäckas, krossas, brytas. Vi här inne, ska inte drabbas av dem där ute.
Det andra våldet
Almedalsveckan är full av liknande budskap från intresseorganisationer, företag och politiska partier. Varför pratar ingen om det andra våldet, tänker jag på väg till Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sveriges seminarium. I en kvav källare utan fönster är vi ett 20-tal personer som har samlats för att höra resultat från deras pågående studie om mäns våld mot kvinnor. Det går knappt att andas där inne.
Hur hade reaktionerna sett ut om gärningsmannen var muslim?
Vid middagen samma kväll berättar representanter från RFSU hur de fick smuggla ut sina medlemmar från Visby för ett par år sedan när Nordiska motståndsrörelsen (NMR) utgjorde ett direkt hot mot dem. Det känns lugnare i år, säger vi.
Mindre än ett dygn senare knivhugger en 32-årig man med starka kopplingar till NMR Ing-Marie Wieselgren till döds på Donners plats mitt i Visby. Ing-Marie blev 64 år, var läkare och psykiatrisamordnare för SKR och en stark röst i debatten om psykisk ohälsa. Enligt åklagaren var dådet riktat direkt mot henne. Hon blev mördad av en person med kopplingar till en nazistisk organisation för frågorna hon drev. Ännu en kvinna mördad av en man. Hur många är vi uppe i nu?
På kvällen blandas mitt flöde av uppdateringar om mordet med klipp från nattklubben Kallis där ungdomsförbunden gör upp i DJ Battle. De befinner sig hundra meter från mordplatsen och jag tänker, vad är ett kvinnoliv värt? Hur hade reaktionerna sett ut om gärningsmannen var muslim? Varför säger ingen att det här är ett terrordåd?
Hur kan en person med kopplingar till NMR gå runt med kniv på öppen gata under en demokrativecka? Varför är inte mäns våld mot kvinnor en valfråga? Varför säger inte fler partianslutna ifrån mot den uppenbart rasistiska retoriken hos vår statsminister och andra politiker?
Berätta för mig, för jag förstår inte.
Johanna Jung, statsvetare och PR-konsult
LÄS MER:Advokat: 32-åringen planerade attack flera dagar
LÄS MER:Knivdådet är ett hot mot den öppenhet vi älskar