Uppropet sprids som en löpeld med hjälp av kollegor på alla enheter och i alla regioner i Sverige.Vi anser att det kan bli nödvändigt att strejka vid omförhandling av avtal efter nyår. För att strejka behöver vi få med oss facket, som hittills inte har velat agera. Men även en vild strejk diskuteras i leden, som sista utväg. I en tid med inflation och rekordhöga elkostnader uppstår en allt större desperation.
Varje dag skriver vi någon annans ord. Läkarna dikterar och vi skriver ner vad de säger. I dag höjer vi våra egna röster.
Vi älskar vårt arbete och vi vet att vi är viktiga. Vi ser till att akutremisser kommer i väg, att inga slarvfel sker – fel som kan få ödesdigra konsekvenser för patienten. Vi diagnos-kodar så att enheterna får in ersättning och så att viktig information om bland annat diabetes förs vidare till nytta för forskningen. Vi hjälper patienter att få ut sina journaler så att de kan ansöka om ersättning av försäkringsbolag. En kollega skriver: "Lönen speglar inte det ansvar många av oss tar i det dagliga arbetet".
Eftergymnasial utbildning
Vårt arbete kräver en eftergymnasial utbildning och kunskaper i medicin och latin. I takt med teknikens utveckling får vi ständigt fler och nya arbetsuppgifter men inte utökade resurser eller höjd lön. Många av oss kan vittna om orimligt låga löneökningar och ingångslöner. Vi förbises och står längst ner i hierarkin.
Vid en kartläggning bland mina kollegor i alla Sveriges regioner framkommer ingångslöner på som lägst 23 000 och som högst 25 000 kronor år 2023. Detta är flera tusen kronor lägre än vad som anses vara skälig levnadsstandard.
Ett argument som framförs är att man inte har råd att höja våra löner. Men enligt mig borde det inte vara förenligt med den offentliga vårdens värdegrund att utnyttja personal på det här sättet.
"Jag har svårt att se till att familjen har mat på bordet och då unnar vi oss knappt något. Arbetat fem år på samma arbetsplats inom region x. Vill ha en lön hög nog för att kunna se till att barnen kan ha ordentliga skor på fötterna även om jag själv inte har det. Klarar bara att ha barnen bekvämt klädda i vinter med hjälp av mor- och farföräldrar, något som känns pinsamt vid 30 års ålder", berättar ytterligare en kollega. Många vittnar om samma desperata situation.
Men enligt mig borde det inte vara förenligt med den offentliga vårdens värdegrund att utnyttja personal på det här sättet
Facket, med sina strejkkassor på avsevärda miljoner, hör våra protester gång på gång utan att vilja eller kunna påverka i någon större utsträckning. Till dem betalar vi stora summor varje månad för att de ska bistå oss i stunder som denna. Fackets arbete ska handla om solidaritet och omtanke människor emellan, då fungerar det inte att vara rädd för att agera. Jag vill tacka de engagerade representanter som arbetar för vår sak och säga till övriga att det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort.
Tove Ödegården, medicinsk sekreterare