Hur länge ska en telefon hålla? För tre år sedan, på Black Friday faktiskt, köpte jag en ny – som nu, lagom till årets svarta fredag, har börjat vittra sönder. Skärmen är sprucken, nya appar ryms inte, stora bilder går inte att skicka och när det är kallt ute laddar batteriet ur på några minuter. Samma frustrationer som fick mig att ersätta min förra telefon med denna 2016. Dags för en ny igen? Ja, hög tid, att döma av de budskap som fyller luften.
Få av oss älskar Black Friday. Vi blir allt mer medvetna om att strategier som planerat åldrande, där tillverkarna medvetet sänker kvaliteten på sina produkter, får oss att vilja köpa nytt oftare än vi skulle behöva. Att överkonsumtionen – vårt frossande i extra allt – driver på miljöförstöringen, inklusive klimatförändringarna, är också en självklarhet för de flesta. Bilderna när kunder trampar ner varandra för att komma över billigt producerade prylar blir därmed betecknande för galenskapen i det som kallas köpfest.
Konsumerar för att hjälpa
Den sammanlagda försäljningen under Black Friday har ökat för varje år, men i år spår handelns eget institut HUI Research en stagnation. Faktum är att reahögtiden har blivit allt mindre populär också hos handeln. Det är inte idealism som ligger bakom reservationerna utan insikten att rean sent i november slår mot julhandeln. Sannolikt är detta skälet till att fredagsrean har förvandlats till något av en bluff – en del av de priser som annonseras som sänkta är i själva verket höjda, andra är nedsatta med bara ett minimum.
Black Friday är bara en liten vindpust i en mänsklig tillvaro där konsumtion är luften vi andas och där överkonsumtion är en ständig ljum bris
Black Friday är bara en liten vindpust i en mänsklig tillvaro där konsumtion är luften vi andas och där överkonsumtion är en ständig ljum bris. Även när vi försöker bättra på världen ska vi göra det med hjälp av köpande, som genom en serie årets julklappar som på olika sätt skjuter lösa skott mot överkonsumtionen: elcykel, second hand-kläder och nu i år en låda där familjen kan lägga alla sina mobiler för att umgås i stället för att scrolla.
En nödvändighet
Debatten stormar, men rollerna är inte självskrivna. Försvaret för konsumtion och köplycka har fått alltmer av en klassdynamik. Det är ett perspektiv som marknadsföringen såg redan för ett tiotal år sedan, då alla ju skulle ha rätt till ett häftigt kök. Med vidgade klasskillnader har den typen av argument nu fått en klangbotten av större allvar och relevans. I en värld där märket på mobilen, fotbollsskorna eller väskan kan ge inte bara status utan också självkänsla och tillhörighet är det förmätet och okunnigt att avfärda konsumtion som irrelevant. Kanske också farligt – mycket tyder på att det är unga utsatta killars hunger efter de prylar de rika har som gör dem till villiga hantlangare åt kriminella. Då är rean onekligen bättre.
I en värld där märket på mobilen, fotbollsskorna eller väskan kan ge inte bara status utan också självkänsla och tillhörighet är det förmätet och okunnigt att avfärda konsumtion som irrelevant
Jag har skrivit tre böcker om konsumismens skadeverkningar – om hur ängsliga föräldrar blir lätta byten för konsumismen eftersom de till varje pris vill sina barns yppersta, om hur mobiltelefonen blir ett verktyg i konsumtionssamhället och om hur nya, framför allt digitala, marknadsföringstekniker fjättrar hjärnans omedvetna delar. Ändå har jag känt mig hoppfull. Jag har liksom litat på att mänsklighetens samlade förnuft tids nog ska kullkasta konsumismen både som ideologi och livsstil.
Men nu vet jag inte. Överkonsumtion, per definition i grunden överflödig och alltså onödig, ser ut att ha blivit en nödvändighet. Den har fått en så stark magnetisk attraktionskraft som strålar ut över världen, genom miljarder taktslag och pixlar i alla de kanaler som håller våra blickar fångna en ständigt större andel av dygnets sekunder. När själva luften är så mättad av konsumism kippar jag efter andan. Inför årets Black Friday svartnar det, passande nog, för mina ögon.
Förändring krävs
Vad kan vi göra för att blåsa ut konsumismen ur den mänskliga tillvaron? Debatten handlar, som så ofta, om struktur kontra individ. Ska vi som redan har allt driva förändringen genom våra individuella val? Kan vi genom ett massivt köpstopp tvinga ner de fossila utsläppen? Eller måste förändringen komma ovanifrån, genom politiska beslut? Kanske skatteväxling som gynnar etiskt producerade tjänster på bekostnad av lyxvaror, kanske en kraftfullare fördelningspolitik som ger alla råd att köpa ekologiskt och åka tåg?
Ska vi som redan har allt driva förändringen genom våra individuella val? Kan vi genom ett massivt köpstopp tvinga ner de fossila utsläppen?
Jag kan byta glas och batteri på min telefon, tömma den på allt innehåll och starta om den från scratch, vara lite mer rädd om den och sikta på att använda den mindre. Kan den hålla i tre år till då? Eller trettio? Tveksamt. Men om en tillverkare i dag lanserar en telefon med trettio års garanti så köper jag den nog. Minsta andetag som blåser in ny luft i systemet gör trots allt någon liten skillnad.
Samtidigt har vi resurser att genast – gärna redan på fredag – börja snickra på ett nytt inbjudande samhälle, där varje människa kan få möjlighet att höja sig över konsumtionen som medel för självförverkligande. Varje barn måste få rätten att bli bra på något av bestående värde. Alla vuxna ska jobba, men inte så särskilt mycket och till en anständig lön. Och med något som är samhällsbyggande, på riktigt närande. Då, tänker jag mig trots allt, blir överkonsumtionen just så överflödig som den i grunden är.
Katarina Bjärvall, journalist och författare till bland annat Yes! Därför köper vi det vi inte behöver (Ordfront 2015).