Det är den verkliga berättelsen om det här valet: Den liberala högerns sammanbrott. Sedan de fyra allianspartierna fick nästan 50 procent av rösterna 2010 har det gått utför, med resultat kring 40 procent. I söndags tycks de ha fått mindre än 36 procent av rösterna.
Trots åtta år med S-regeringar har borgerligheten inte bara misslyckats med att kapitalisera på det utbredda missnöjet, utan till och med tappat än mer. Partier med en tydlig förankring i den demokratiska högern får bara en dryg tredjedel av mandaten.
Vad gick fel? Tidsandan, förstås. Krig, gängvåld, migrationskris, klimatkris och coronavirus. När världen känns otrygg längtar människor efter en stor stat som tar hand om dem. Pandemin vande alla vid att lösningen på alla problem var att staten delade ut pengar. Samtal om tillväxtreformer fick stå tillbaka för politikens SMS-lån.
Andras lösningar
Men trianguleringens anrika konst är att inte blint acceptera andras lösningar på problemen. Liberala partier hade kunnat tala om arbetsmarknadsreformer för integration och att gängkrigen måste bekämpas med narkotikapolitisk liberalisering. De hade kunnat förklara att mer pengar i fickan för att kompensera för inflation ger ökad inflation som gör att alla behöver mer kompensation, och att ökad köpkraft bara kommer från konkurrens och tillväxt.
De borgerliga anordnade i stället en valrörelse om tuffare tag och mer pengar till alla. Allt var inte fel. Vi behöver andra straff för en ny typ av brottslighet och även om högkostnadsskydd på el bara uppmuntrar till ökad elkonsumtion så behövdes någon slags lättnad denna gång.
Men den övergripande bilden av alla dessa visitationszoner och anonyma vittnen, och alla bidrag för att kompensera pensionärer, bönder, elkunder och kommuner – och hoppsan, 250 miljarder i kreditgarantier till elbolag – är att valrörelsens enda frågor blev repression och kompensation – och problemet då är att SD alltid kan bjuda över med mer repression och S med andras pengar.
Kristerssons Almedalen-tal, där han skönmålade SD:s bakgrund och låtsades att de egentligen bara värnat om invandrares integration alla dessa år, har många liberala moderater angivit som ögonblicket då de inte längre kunde rösta M
Om man då dessutom har försökt övertyga väljarna att SD är oproblematiska gör man det lättare för konservativa att gå dit och svårare för liberaler att stanna kvar. Kristerssons Almedalen-tal, där han skönmålade SD:s bakgrund och låtsades att de egentligen bara värnat om invandrares integration alla dessa år, har många liberala moderater angivit som ögonblicket då de inte längre kunde rösta M.
Omvärlden trängde sig på framåt sensommaren och gjorde ekonomin till en central fråga. Moderaterna hade med sin trovärdighet här kunnat göra det till ett ekonomival, utmanat S och erbjudit något annat än SD. Men de hade redan bestämt sig för att ignorera samhällsekonomin och tycktes ha svårt att styra om.
Jag minns Reinfeldts valfilm 2014: ”Även om slitna klyschor om mod, visioner, entreprenörskap och arbete står dig upp i halsen så kommer vi fortsätta att tjata om det, för vårt samhälle beror på dem.” I år fanns ingen risk att sådana ord stod oss upp i halsen, för ingen har tagit dem i sin mun.
Börja med krisinsikt
Om den liberala högern ska kunna återhämta sig måste vi börja med krisinsikt. Detta var ännu ett förlustval. Borgerliga partier bildar visserligen regering, men med andras mandat och på andras frågor. Och de förlorade det här valet redan för fyra eller till och med åtta år sedan, då de (eller tja, vi) misslyckades med att bilda den opinion som behövdes. Det måste göras nu.
Det förutsätter självförtroende nog att frigöra sig från andras problemformuleringar och en analys och agenda som går bortom att sossarna är så himla dåliga. Helst innebär det också att man frigör sig från S respektive SD och går till val som självständiga liberalt alternativ.
Alliansen skulle kunna återupprättas och tvinga SD att bekänna färg, om de verkligen är villiga att ge makten till S i stället. Eller så blir Centern en oberoende kraft som förhandlar med alla, släpper fram den som erbjuder mest liberalism och blockerar styggelser. Man skulle i alla fall kunna begära att de slutar slita varandra i stycken av partitaktiska skäl och inser att den gemensamma fienden är nationalism och socialism.
Det finns kortsiktiga problem även med det och det kan skapa andra slitningar, men politik är att välja. Man kan inte både ha korven och äta den.
Johan Norberg, författare och liberal debattör