Det var många saker med att vara cykelbud som jag älskade. De fina kollegorna, att jag kunde cykla över hela staden och lära mig den utan till. En sak med jobbet som jag älskade mindre och som tärde på mig mer än de hundratals cyklade kilometrarna var den ekonomiska osäkerheten. Den låga lönen, att jag behövde betala för cykeln, jobbkläder och reparationer själv, eller jag inte hade rätt till sjuklön efter att jag blev påkörd av en bil. Att jag aldrig visste om jag skulle tjäna några pengar eftersom den berodde på hur många leveranser jag skulle tilldelas den dagen.
Ju snabbare man var desto fler leveranser fick man. Olyckor var inte ovanliga, vid mindre sådana fick man ofta helt enkelt ta sig upp, hoppa på cykeln igen och åka vidare för att hinna inom den korta leveranstiden, annars missade man betalningen. Jag hade bara några mindre olyckor men många kollegor har förlorat livet på jobbet. I London, som är en av städerna där jag jobbade, dog 31 bud och 730 skadades allvarligt. Detta bara under 2020.
Dömt att misslyckas
Kopsch menade att han ville förstå sig på cykelbudens villkor och utanförskap. Det är svårt att förstå hur en så intelligent och kompetent person inte redan från början insett att projektet var dömt att misslyckas. Att en välbetald Timbrochef tar på sig hjälm, rosa jacka och hoppar på en cykel kommer inte få honom att automatiskt uppleva villkoren som cykelbuden på Foodora (och liknande företag) upplever varje dag. Inte heller osäkerheten, den ekonomiska stressen och oron för morgondagen som hör till att jobba inom gig-ekonomin.
Men det gör inget. Att inte själv tvingas till prekariatet är inget hinder för att åtminstone försöka lyssna på de som faktiskt gör det. Då kan man förstå att de dåliga villkoren i gig-ekonomin inte är bara en mindre bra bieffekt, i den för arbetsmarknaden annars mycket värdefulla verksamheten, eller att dessa villkor kommer förbättras med tiden. Dåliga villkor är inte en avvikelse, utan själva premissen för Gig-ekonomins existens.
I stället för att försvara utnyttjandet kan vi sträva efter samhälle där ingen tvingas till undermåliga villkor
Gig-ekonomimodellen bygger helt enkelt på missbruk av en redan ojämn position. Arbetsgivaren pressar ner villkoren och överför företagets ekonomiska risker på de anställda som ofta är nya i landet, saknar skyddsnät, inte har så många andra möjligheter och dessutom riskerar att förlora jobbet om de kräver att behandlas bättre.
Fredrik Kopsch menar dock att det är en ”give and take”, det må vara lätt att förlora jobbet på Foodora men det var ju lätt att få det också.
Timbro, som vanligtvis beskriver sig själv som en tankesmedja med modet att formulera nya lösningar, nöjer sig här med två dåliga alternativ och ingen lösning: Valet mellan ett dåligt jobb och inget jobb. Varför begränsa sig till dessa två? Jag tror att vi i dag kan bättre än så. I stället för att försvara utnyttjandet kan vi sträva efter samhälle där ingen tvingas till undermåliga villkor.
Daria Bogdanska, serietecknare