Europeiska unionens senast antagna budget, för år 2018, uppgår till drygt 160 miljarder euro. Det motsvarar cirka 1,7 biljoner kronor, att jämföra med den svenska statsbudgeten på cirka 1 biljon kronor.
Intäkterna till EU-budgeten kommer till 98 procent från medlemsländernas bidrag. Av de totala bidragen baseras huvuddelen – EU-avgiften – på ländernas bruttonationalinkomst och resten utgörs av momsavgift och inbetalning av tullar och sockeravgifter. Den svenska EU-avgiften har varierat mycket mellan olika år och beräknas under den senaste femårsperioden i snitt ha legat på omkring 40 miljarder kronor per år, netto efter olika rabatter. Som jämförelse koster polisen 25 miljarder om året och försvaret 50 miljarder. Sverige har samtidigt fått tillbaka mellan 10 och 15 miljarder kronor i form av olika bidrag och stöd. Sverige är således en nettobetalare till EU.
Det är ingen självklarhet att internationella organisationer ska fungera som ymnighetshorn.
EU är en organisation som drar in en stor mängd pengar och sedan delar ut dem igen. Pengarna går naturligtvis inte tillbaka till de ställen de kom från, då vore verksamheten meningslös. Bidragen destineras i stället till olika ändamål, och de ändamålen bestäms i en politisk process.
Det är ingen självklarhet att internationella organisationer ska fungera som ymnighetshorn. OECD är ett exempel på en organisation som inte har någon budget att fördela till medlemmar och andra. Men medlemmarna får något annat som är minst lika viktigt: kunskap.
Fördubblad EU-budget
Orsaken till att EU:s budget ständigt ökar – sedan millennieskiftet har utgifterna i det närmaste fördubblats – handlar om målet att skapa en fullödig federation. En organisation som enbart syftar till mellanstatligt samarbete behöver i första hand regler. Handlar det i stället om att omvandla självständiga stater till en enhetlig övernationell statsbildning krävs däremot pengar, bland annat för att utjämna skillnader mellan gynnade och missgynnade delar av unionen.
De största utgiftsområdena i EU-budgeten är programmen för hållbar tillväxt och naturresurser (ca 40 procent), ekonomisk, social och territoriell sammanhållning (ca 35 procent) och konkurrenskraft för tillväxt och sysselsättning (drygt 10 procent). Det första av dessa program avser i allt väsentligt den gemensamma jordbrukspolitiken. Av det bidrag som Sverige får tillbaka från EU, normalt mellan 10 och 15 miljarder kronor, utgörs två tredjedelar av jordbruksstöd. Sveriges andel av det totala jordbruksstödet på mer än 600 miljarder kronor är alltså mycket blygsam. Huvuddelen går till de södra delarna av EU där jordbrukets effektivitet inte kan jämföras med det svenska.
Utgiftsområdet ekonomisk, social och territoriell sammanhållning – den så kallade sammanhållningspolitiken – syftar till att minska skillnaderna mellan utvecklingsnivåerna i EU:s olika regioner. Huvuddelen av sammanhållningsbudgeten går till tre utvecklingsfonder. Den regionala utvecklingsfonden är störst och svarar för inte fullt 60 procent av programmets utgifter, medan 25 procent går till socialfonden och närmare 20 procent till sammanhållningsfonden. Socialfonden syftar bland annat till att främja sysselsättning och jämlikhet, medan sammanhållningsfonden ger stöd till miljöprojekt och transportinfrastrukturprojekt i fattigare medlemsländer.
Besparingar krävs, men inte i form av den gamla osthyvelsmodellen – det handlar om att skära bort stora tårtbitar.
Utgiftsområdet konkurrenskraft för tillväxt och sysselsättning syftar bland annat till att förbättra forskning och innovation, främja utbildningssystem och sysselsättning, och förbättra företagsklimatet, framför allt för små och medelstora företag. Merparten av utgifterna utgörs av bidrag till privata och offentliga stödmottagare. Utgiftsområdet omfattar en rad program där det största är Horisont, ramprogrammet för forskning och innovation. Andra stora program är CEF (Connecting Europe Facility) som stöder uppbyggnaden av transeuropeiska nätverk och Erasmus som stöder utvecklingen av utbildningssektorn. En stor del av den stödverksamhet som sker inom utgiftsområdet konkurrenskraft för tillväxt och sysselsättning kan jämföras med svenska Tillväxtverkets respektive Vinnovas verksamhet.
Nej till federation
För Medborgerlig Samling har Sverige en självklar plats i den Europeiska unionen. Men vi vill bryta EU:s marsch mot en federation. Den marschen påbörjades genom det mål som Schumandeklarationen satte redan år 1950 och den kommer att sluta i Europas förenta stater om inte medlemsländerna nu sätter stopp för en utveckling som redan har gått för långt.
Medborgerlig Samlings program för EU-valet i vår skulle göra det möjligt att minska Sveriges EU-avgift till en tredjedel av den nuvarande nivån.
Det i huvudsak mellanstatliga samarbete som Medborgerlig Samling eftersträvar behöver ingen budget med dagens dimensioner. Besparingar krävs, men inte i form av den gamla osthyvelsmodellen – det handlar om att skära bort stora tårtbitar. I första hand vill vi slopa de stora utgiftsposter som går till regional utveckling och i första hand gynnar Sydeuropa, som därigenom kan hålla sina skatter nere på svensk bekostnad. Vidare bör socialfonden avvecklas eftersom socialpolitik är något som de enskilda medlemsländerna bör sköta. På samma sätt förhåller det sig med innovationsprogrammen, exempelvis Horisont, vars värde starkt kan ifrågasättas.
Fel stödpolitik
Att vi kräver en kraftig nedskärning av EU:s utgifter handlar inte bara om principiella besparingsambitioner, även om varje svällande byråkrati bör ifrågasättas. Ett kanske viktigare skäl är att en stor del av EU:s utgifter går till en interventionistisk stödpolitik som ser staten som garant för ekonomins och näringslivets effektivisering. En sådan politik är fel i Sverige och är det också i den Europeiska unionen och varje annan ekonomi som bygger på marknadsliberala principer. Ett tredje skäl att minska budgeten är att den lägger en rad politikområden i händerna på en övernationell byråkrati, politikområden som i enlighet med subsidiaritetsprincipen hellre borde hanteras av nationalstater.
Medborgerlig Samlings program för EU-valet i vår skulle göra det möjligt att minska Sveriges EU-avgift till en tredjedel av den nuvarande nivån. Det är ett rimligt krav med tanke på vad Sverige i praktiken får för EU-pengarna – nämligen en marknadsfientlig stödpolitik och förlorad suveränitet.
Fredrik Sander
förste vice partiledare och 1:a på listan för Medborgerlig Samling i EU-valet
Lennart Göranson
ledamot i partistyrelsen och marknadspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling