Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
De som hävdar att Sverige är genomsyrat av rasism har i regel ett gott öga till USA. Det är därifrån de hämtar sin verklighetsbeskrivning, för vidare transponering till det svenska, och det är där de finner sina inspiratörer. Det senaste exemplet är Black Lives Matter, som förvandlat rättmätig vrede över polisövergrepp till en apokalyptisk, bildstormande rörelse med oklart mål, skriver debattören. Bild: Cato Lein, Johan Nilsson/TT
De som hävdar att Sverige är genomsyrat av rasism har i regel ett gott öga till USA. Det är därifrån de hämtar sin verklighetsbeskrivning, för vidare transponering till det svenska, och det är där de finner sina inspiratörer. Det senaste exemplet är Black Lives Matter, som förvandlat rättmätig vrede över polisövergrepp till en apokalyptisk, bildstormande rörelse med oklart mål, skriver debattören. Bild: Cato Lein, Johan Nilsson/TT

Vad är det icke-vita nekas i Sverige?

Dagens antirasism verkar, snarare än att se bortom hudfärger, anse att rasen bestämmer allt. Därför hittar de rasism över allt där människor ser olika ut. Om man talar om att Sverige är strukturellt rasistiskt måste man presentera hållfasta belägg. Men det som faktiskt går att påvisa i Sverige är motsatsen, en strukturell välvilja som hundratusentals människor utövar genom att utbilda, vårda och försörja även människor som inte har rätt att vistas här, skriver författaren Lars Åberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Uppdelningen av mänskligheten i raser är för dessa antirasister lika viktig som för äldre tiders rasdemagoger och deras analys av samhället underkänner tanken att människor kan definieras av något annat än sitt ursprung. På Expressens kultursida (30/6) påstår en av dessa nutida rasaktivister, Bilan Osman, knuten till Expo, att Sverige är ”vithetens högborg” där ”minoriteter inte får tillträde till arbets- och bostadsmarknaden”.

De som hävdar att Sverige är genomsyrat av rasism har i regel ett gott öga till USA. Det är därifrån de hämtar sin verklighetsbeskrivning, för vidare transponering till det svenska, och det är där de finner sina inspiratörer. Det senaste exemplet är Black Lives Matter, som förvandlat rättmätig vrede över polisövergrepp till en apokalyptisk, bildstormande rörelse med oklart mål.

Vilka rättigheter saknar minoriteter?

På vilket sätt tänker de sig att saker och ting ska bli annorlunda i människors vardag?

Och vilka rättigheter är det som minoriteter saknar i ett land som Sverige, där den offentliga historien också finkammas på jakt efter rasteoretiska rester?

Beskriver man det svenska samhället som strukturellt rasistiskt bär man bördan att försöka visa att påståendet är sant. Man måste då någon gång berätta hur dessa strukturer ser ut. För att kunna göra något åt dem behöver man få veta om strukturerna beror på regeringens politik, de senaste hundra åren i huvudsak socialdemokratisk, eller har en mer existentiell karaktär. I det senare fallet krävs också hållfasta belägg för att människor i Sverige har en genomgående – i deras mänskliga och sociala struktur nedsänkt – negativ inställning till dem som inte ser ut som de själva. Bor en ondska i deras vithet?

Strukturell väljvilja

Det finns goda skäl att i stället tala om en strukturell välvilja eftersom en sådan faktiskt går att påvisa. Strukturer har sedan femtio år tillbaka skapats för att utbilda, vårda och försörja även sådana personer som inte har rätt att uppehålla sig i Sverige. Hundratusentals människor arbetar i detta system och ett oöverskådligt antal miljarder kronor har tillskjutits där välviljan ansetts otillräcklig.

I de uppgivna skildringarna av det rasistiska landet i norr, det som under den senaste tjugoårsperioden tagit emot och tagit hand om nästan två miljoner människor från mestadels avlägsna länder, märks inga förhoppningar om en ljusning. Ingen förändring till det bättre tycks möjlig, vi lever för alltid i det förgångnas mörka skugga.

Men USA är ju inte detsamma som under slaveriet. Tyskland är inte som under nazismen. Även Sverige har moderniserats. De länder där framstegen uteblivit ligger utanför Europa och Nordamerika. Internationella studier och opinionsmätningar brukar visa hur människors öppenhet och tolerans är betydligt större i Skandinavien än i många länder i exempelvis Afrika och Mellanöstern.

Frågan om vem som upplever sig som mest diskriminerad har märkligt nog flyttat in i samhällsdebattens centrum vid en tidpunkt då tidigare former av diskriminering minskat.

Länge har utvecklingen här gått i positiv riktning; olika minoriteters rättigheter har stärkts och deras synpunkter har omfamnats av den strukturella välviljan. Frågan om vem som upplever sig som mest diskriminerad har märkligt nog flyttat in i samhällsdebattens centrum vid en tidpunkt då tidigare former av diskriminering minskat. Trots ökad tolerans påstår sig fler vara förorättade eller bortsorterade.

Denna uppenbara paradox kan nog bäst förklaras med att begrepp som rasism, diskriminering och intolerans successivt getts en allt vidare betydelse, ibland i sådan utsträckning att de tömts på innehåll.

Ogenomskinlig organism

Numera är toleransen i Sverige institutionaliserad och mångfald ett starkt signalord som värnas mer än exempelvis äldreomsorg eller bra skola för alla. Den strukturella välviljan har blivit en ogenomskinlig organism, som utbildar sina anställda mot fördomar och till och med finansierar organisationer och projekt som påstår att systemet är rasistiskt. Den uppvisar ett slags übertolerans som tvingar de kritiska att ständigt uppfinna nya skäl att se sig som missgynnade.

Mångfaldsindustrin är med sitt offentligfinansierade missnöje sedan länge ett självspelande piano. Extrema identitetspolitiska grupperingar med hudfärg eller religion som markörer fortsätter att beskriva samhället som präglat av flydda seklers försyndelser, men har svårt att finna en tydlig måltavla inuti det system som ju redan utgör en del av det alarmistiska budskapet. Här får då polisen duga som syndabock.

Gör människor obekväma

När samhällets olika instanser och företrädare bedyrar sin vilja att upphäva orättvisor måste den som vill märkas formulera nya. Rasism är ett poröst begrepp som gör människor obekväma och kan användas för moralisk utpressning. Anklagelserna blir dessutom förvirrande när de utslungas av personer, som själva delar in människor efter hudfärg och ursprung och sätter likhetstecken mellan pigment och åsikt.

Frågan återkommer därför: vad är det de som anser sig diskriminerade och rasistiskt behandlade inte får i Sverige, och som alla andra här får?

Lars Åberg, journalist och författare