Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vi ser hur barriärer reses mellan kvinnor och våra jourer där kommunens tjänstemän ska ­bestämma vem som är värdig ”insatsen skyddat boende” – och de värdiga blir färre och färre, ­skriver debattören. Bild: Anders Wiklund, Pressbild Roks

Våldsutsatta kvinnor utan skydd när pengar ska sparas

För två veckor sedan sade kvinnojouren i Partille upp en av sina två boende­lägenheter. Samtidigt fattade man beslut om att säga upp de två anställda. Detta sker i en tid då våld i nära relationer drabbar kvinnor och barn allt hårdare, skriver Jenny Westerstrand, Roks.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Västervik, Solna, Göteborg och Stockholm. Förra året mördades 22 kvinnor runt om i Sverige av en man de hade eller hade haft en nära relation med. Detta år ser inte ut att bli bättre. Något har hänt. Vi ser, utöver de dramatiskt ökande morden på kvinnor, en förändring i Sveriges arbete med frågan om mäns våld mot kvinnor.

Sedan kommunerna för cirka tio år sedan gavs ansvar för våldsutsatta kvinnor och barn har spiralen snurrat nedåt. Det är en mångfacetterad process men om vi börjar i situationen som den ser ut i dag måste vi konstatera att Sverige som land bryter mot Istanbulkonventionen. Enligt sagda konvention, liksom enligt Europakonventionen, är staten skyldig att skydda sina medborgares liv och att bistå den som utsätts för våld och förföljelse. Så låt oss se hur det går till i praktiken.

Det vankas nedläggningar

I Partille kommun har det funnits en kvinnojour sedan 1982. I nästan 40 år har kvinnojouren stöttat kvinnor och barn utsatta för våld, utbildat sig och burit röst för de våldsutsatta. För två veckor sedan sade jouren upp en av sina två boendelägenheter och samtidigt fattade man beslut om att säga upp de två anställda.

De har även en stor lägenhet som de vill avvakta med att säga upp – de vill se om det finns en möjlighet att Partille kommun kan vara intresserade. Skälet? Kvinnojouren har endast haft ett fåtal kvinnor boende hos sig på de senaste fyra månaderna. In­nan dess har det gapat tomt, med sporadiska placeringar. Och situationen ser ut på liknande sätt runt om i delar av landet.

Dagen efter beslutet att säga upp en av lägenheterna, då det också stod klart att de anställda behövde gå, stod att läsa i GP att fyra kvinnor hade mördats i regionen under bara fem månader i fjol

Så, behöver kvinnor i Partille och omnejd inte kvinnojouren? Ja då är det ju bara ett glädjens beslut att stänga verksamheten. Men nu är det inte så. Dagen efter beslutet att säga upp en av lägenheterna, då det också stod klart att de anställda behövde gå, stod att läsa i GP att fyra kvinnor hade mördats i regionen under bara fem månader i fjol. Fyra kvinnor. Ändå har det boende som jouren haft gapat tomt.

När kvinnojouren i Partille, tillsammans med en representant för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sveriges (Roks) styrelse, bad om ett möte med socialdirektören i kommunen – högsta ansvariga tjänsteman – kunde kommunens chef inte svara på hur många kvinnor de gett skyddat boende i hennes kommun. Hon hade heller inte brytt sig om att ta reda på det inför mötet. Kvinnojouren med sin nästan fyra decennier långa erfarenhet av att stötta och skydda kvinnor och barn möttes i stället av en tjänsteman som med beklagande röst sa: ”Nej, men vad synd att ni ska lägga ner verksamheten, men kan ni inte jobba ideellt hela tiden då?”. Någon kunskap om ansvarsområdet mäns våld mot kvinnor uppvisades inte.

Ingen tar ansvar

På frågan om varför kommunen endast avsatt en tjänst på 25 procent för kvinnofridssamordning blir svaret att ”kompetensen finns hos alla anställda”. Vad denna kompetens resulterar i för insatser är väl förborgat. Att en kommun arbetar med så små resurser men ett så utspritt ansvar resulterar per automatik i att ingen tar ansvar i den jobbiga, knöliga och komplexa frågan om mäns våld mot kvinnor och barn.

Men insatser saknas inte helt på området kön och utsatthet. Partille kommun har avsatt en tjänst för en stödfunktion riktad till män. Nyligen har man även öppnat en chattfunktion för män.

Vi ser hur kvinnor mördas och barn förlorar sina mammor i samma regioner där kvinnojourer står med tomma lägenheter

Vi ser hur kvinnor mördas och barn förlorar sina mammor i samma regioner där kvinnojourer står med tomma lägenheter. Och mönstret går igen i kommun efter kommun. Sverige som nation har slutat att erbjuda kvinnor och barn skydd från våld annat än i speciella fall.

En misslyckad utveckling

Vi accepterar inte att beslutet att ge kommunerna ansvar för våldsutsatta kvinnor har resulterat i denna fundamentala urholkning av kvinnors rätt till skydd från mäns våld. Sverige har anslutit sig till ­Istanbulkonventionen och lyder under dess skyldighet att ge kvinnor och barn skydd mot mäns våld. I dagsläget har ett bisarrt system av ansvarsförskjutning från stat till kommun resulterat i att staten de facto ser på hur kvinnor misshandlas och dör samtidigt som kvinnojour efter kvinno­jour läggs ner – medan privata ­aktörer bjuds in av kommuner att fira ­intä kter på marknaden.

Vi ser hur barriärer reses mellan kvinnor och våra jourer där kommunens tjänste­män ska bestämma vem som är värdig ”insatsen skyddat boende” – och de värdiga blir färre och färre

Vi ser hur barriärer reses mellan kvinnor och våra jourer där kommunens tjänste­män ska bestämma vem som är värdig ”insatsen skyddat boende” – och de värdiga blir färre och färre. Exempelvis bor nästan inga ”svensk-svenska” kvinnor längre i skyddade boenden. Har denna grupp upphört att utsättas för våld? Har deras barn upphört att behöva leva med en pappa som slår deras mamma? Frågan är vart de tar vägen.

Vi kräver att ansvariga i politik och ­förvaltning tar in hur situationen ser ut för våldsutsatta kvinnor och barn och att den utveckling på området som redan har gått för långt vänds. Ett första steg är att se hur kvinnojourerna är del i ett nät som skyddar och räddar liv. Kostnaderna för detta nät är en bråkdel av de kostnader som orsakas i nuvarande system, där ­kvinnors liv de facto är en del av priset!

Agera nu. Värna de ideella kvinnojourerna! Axla ansvaret för kvinnors rätt till liv och hälsa och barns rätt till liv fria från våld, i Sverige.

Jenny Westerstrand, ordförande Riks­organisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks)