Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Molotovcoctails tycks spännande och roligt för dessa gymnasieungdomar, de tror att våld är en del av att vara ung och göra uppror, skriver Jaime Penela.  Bild: Matias Delacroix, Privat
Molotovcoctails tycks spännande och roligt för dessa gymnasieungdomar, de tror att våld är en del av att vara ung och göra uppror, skriver Jaime Penela. Bild: Matias Delacroix, Privat

Våldet stoppar möjligheter till förändring i Chile

Det som startade som fredliga demonstrationer i Chile har snabbt eskalerat till våldsamma upplopp. Huliganism och politiskt våld i en demokrati är inte civil olydnad, det är barbari. Vuxna människor har ett ansvar att stoppa vansinnet och upprätthålla civilisationen, skriver journalisten Jaime Penela.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Fredag i Santiago. Tusentals tonåringar och unga människor rusar ner för Alameda-avenyn i riktning mot tunnelbanestationen. Deras mål är att inta stationen med våld och krossa transportsystemet. Metoden har de kopierat från den kriminella världen, de attackerar i gäng. Det finns inga uppenbara ledare men den som springer längst fram är utklädd till "Jokern" och flera av de andra har satt på sig samma mask som karaktärerna i den populära Netflixserien ”La casa de papel”.

En våg av våld

Demonstranterna har inga betänkligheter, de sveper med sig allt i sin väg. Stationsarbetare och passagerare som råkar befinna sig på fel plats möts av sparkar och slag.

Hundratusentals människor ansluter, de går ut på gatorna för att protestera, för att skicka en politisk signal till regeringen, för att visa sin frustration mot de höga levnadskostnaderna och korruptionen. Sedan eskalerar situationen snabbt. En våldsvåg sprider sig som en löpeld över hela staden. Militanta aktivister bränner ner tunnelbanestationer till grunden och i kaoset som uppstår passar huliganer på att plundra affärer på varor.

Militanta aktivister bränner ner tunnelbanestationer till grunden och i kaoset som uppstår passar huliganer på att plundra affärer på varor

Medelklassen drabbas av panik. Butiksägare och grannar försvarar sig med käppar och basebollträn. Tungt beväpnad militär sätts in att patrullera gatorna, utegångsförbud införs. Det blir svårt att få tag på mjöl och andra livsmedel. Dödssiffran stiger. Det är som en ond dröm, att detta faktiskt händer.

Kom som en överraskning

De våldsamma protester som drabbat Santiago den senaste veckan kom som en överraskning. Bara dagar innan upploppet som förvandlat Santiago till en krigszon, kallade president Piñera Chile för "en oas av stabilitet". Någon ekonomisk kris är det inte frågan om – tvärtom har landets ekonomiska framsteg varit obestridliga, andelen fattiga har minskat från 29 procent år 1990 till 8,6 procent år 2017. Om det någonsin funnits ett land i Latinamerika som setts som ett föregångsland så var det Chile, fram till förra helgen.

Våldet överskuggar medborgarnas legitima krav

De ungdomar som tände gnistan till slaget i Santiago, kommer från den mest privilegierade generationen i Chiles historia men de upplever att verkligheten är förtryckande och outhärdlig. Dessa unga människor, söner och döttrar till den vänsterorienterade medelklassen, använder politiskt våld i en omfattning som vi inte har sett på många decennier. Våldet överskuggar medborgarnas legitima krav.

Föräldrar eldar på ungdomarna

Upploppen har föregåtts av en lång period av våldsamma studentprotester i flera av Santiagos gymnasieskolor. Molotovcoctails tycks spännande och roligt för dessa gymnasieungdomar, de tror att våld är en del av att vara ung och göra uppror. De har misslyckats med att finna sätt att uttrycka sin politiska vilja demokratiskt och i stället har gjort våld till en normal del av sina liv.

De har misslyckats med att finna sätt att uttrycka sin politiska vilja demokratiskt och i stället har gjort våld till en normal del av sina liv

Om denna nya generation unga, som är födda efter 1990, skriver Carlos Peña, rektor vid universitetet Diego Portales att "de har en idé om att det räcker att känna att något är orättvist, så är det orättvist, utan någon rationell eftertanke eller reflektion av något slag”.

Det stora ansvaret för den pågående krisen lägger Carlos Peña emellertid på deras föräldrar. De vuxna, menar han, har glorifierat de ungas uppror och låtit sig styras av en absurd idé om att den nya generationen kommer utan synd.

Det är detta som är det mest chockerande med den kris som just nu drabbar Chile – att våldsverkarnas föräldrar inte stoppar dem, utan tvärtom stöder vansinnet. Den chilenska vänstern har från protesternas första dag kallat det för ”civil olydnad”. Det är en felaktig läsning av de inträffade händelserna. De tycks förblindade av en dröm om att upploppen ska leda vägen mot ett folkets övertagande av makten och en utopisk systemförändring. Det är en världsfrånvänd tanke.

Den stora majoriteten Santiagobor vill ha ordning på gatorna, frihet från våld och en fungerande tunnelbana

I stället organiserar sig nu vanliga medborgare i grupper, iklädda gula västar, för att försvara sig själva och stoppa förstörelsen av sina kvarter. Den stora majoriteten Santiagobor vill ha ordning på gatorna, frihet från våld och en fungerande tunnelbana. Det finns visserligen ett utbrett missnöje inte bara mot Piñera-regeringen utan hela den politiska klassen, men opinionsundersökningarna visar att en majoritet av befolkningen förkastar våldsamheterna och stöder en militär närvaro för att garantera allmän ordning och säkerhet. Till och med den berömda fotbollsspelaren Alexis Sánchez har bett om "respekt för myndigheterna och dialogen".

Huliganism och politiskt våld i en demokrati är inte civil olydnad, det är barbari. Vuxna människor har ett ansvar att stoppa vansinnet och upprätthålla civilisationen.

Jaime Penela, frilansjournalist Stockholm