Under debatten om ubåtskränkningar 2014–2015 talade Försvarshögskolans Stefan Ring klarspråk om läget i Östersjön: ”Med tanke på det nära samarbete som Sverige har med Nato kan Ryssland inte bortse från att det ligger Nato-ubåtar i den svenska skärgården som kan anfalla.” (SvD 20/10 2014).
New York Times (19/10 2014) var inne på samma linje och skrev att ”militärt utmanande risktagande” i Östersjön har stigit till näst intill kalla kriget-nivåer, då Nato har utgrupperat ytterligare styrkor i området och Ryssland har trappat upp militärövningar utmed gränserna”.
Några år senare har läget skärpts ytterligare. Med den eskalerande närvaron av amerikanska stridskrafter i Östersjöområdet har vi nu som ett brev på posten också fått kinesiska stridsfartyg i vårt närområde, samövande med ryska!
Kärnan i vår säkerhetspolitik har i över fem decennier varit att Sverige aldrig skulle agera på ett sätt som kunde skapa förväntningar på den ena sidan, eller farhågor på den andra, beträffande avvikelser från den valda alliansfria handlingslinjen.
Allvarliga osäkerhetsproblem
Ett Nato-medlemskap skulle medföra allvarliga osäkerhetsproblem för vårt land. Med Sverige i Nato skulle vi löpa risken att bli indragna i USA:s militära äventyr i världen. Två av de senaste interventionerna, i Afghanistan och Libyen, under handfast amerikansk styrning, har varit katastrofala misslyckanden.*
Natos doktrin bygger på amerikanska strategiska kärnvapen och det kalla krigets doktrin om ”ömsesidig garanterad förstörelse”, som också omfattas av Ryssland.
Natos doktrin bygger på amerikanska strategiska kärnvapen och det kalla krigets doktrin om ”ömsesidig garanterad förstörelse”, som också omfattas av Ryssland.
Doktrinen inrymmer en ”första-användning/first use” av kärnvapen, i strid med FN:s och Sveriges inställning. Ett Nato-medlemskap för svensk del skulle därmed bli en icke förtroendeskapande och spänningsskapande åtgärd, en påtaglig och onödig riskfaktor.
Att atombombshotet är oroande i dag visar gjorda Sifo-undersökningar: fler än fyra av fem svenskar vill att Sverige ska skriva under för ett kärnvapenförbud. Detta trots att Donald Trumps Pentagon och Nato har hotat Sverige. Och att alla borgerliga partier har övergivit den obundna svenska politiken mot kärnvapen och i stället vill finna säkerhet under ett radioaktivt ”kärnvapenparaply”!
Palme visade vägen
Olof Palme (S) visade vägen i sitt tal i FN hösten 1985: ”Nu är det tid för mänskligheten att undersöka hur det totala moraliska fördömandet av kärnvapen kan överföras till bindande internationella avtal. Vi borde överväga att medelst folkrätten förbjuda användningen av kärnvapen, som del i en process som leder till allmän och total nedrustning”.
Så vill också de allra flesta vetenskapsmän, forskare och fredspristagare och den överväldigande majoriteten av FN:s medlemsstater.
Regeringen bör snarast tillkännage sin önskan att Sveriges riksdag ratificerar FN-avtalet om ett kärnvapenförbud. Varje riksdagsledamot oavsett parti har ett enskilt ansvar och kommer att få svara inför sina väljare för vilken väg de väljer: Natos/Pentagons eller Olof Palmes och Margot Wallströms (S).
Heder åt S-riksdagsledamöter
I Finland outsourcades inte denna ödesfråga till någon tjänsteman. Så här skrev i juni 2018 det finska utrikesutskottet om FN-konventionen i sitt enhälliga utlåtande: ”Konventionen om kärnvapenförbud utgör enligt utskottet i sig inte ett hot mot icke-spridningsfördraget eller det fullständiga provstoppsavtalet eller mot de internationella förpliktelser som följer med dem. Snarare stöder och kompletterar konventionen de andra avtalen och förpliktelserna.”
Heder därför åt de tio socialdemokratiska riksdagsledamöter som skrev så här i Aftonbladet (28/1 2019): ”Låt oss ta till vara på det handlingsutrymme som nu finns för att realisera målsättningen om en kärnvapenfri värld och därmed underteckna samt ratificera konventionen. Det är vi skyldiga kommande generationer”.
Pierre Schori
före detta FN-ambassadör och statsråd i UD
*Läs mera om detta i betänkandet Nato och säkerheten, Celanders förlag 2016.