Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vänd dem inte ryggen – inför amnesti

De sittstrejkande ungdomarna kräver inga mirakel. Allt de önskar är att Migrationsverket tar konsekvenserna av sina egna analyser om säkerhetsläget i Afghanistan på allvar, skriver Martin Harling, doktor i pedagogiskt arbete, tillsammans med en lång rad lärarutbildare och forskare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I Stockholm, Göteborg och på flera andra platser i landet sitter sedan förra veckan hundratals ungdomar och manar Sveriges samvete att vakna. Under parollen #Ungisverige sittstrejkar de för att inte bli skickade till krigets Afghanistan. Såväl svenska ungdomar som de som flytt hit visar med sina kroppar att inget regn, ingen trötthet eller nattkyla kan stoppa dem från att demonstrera sin mänsklighet och sitt obestridliga värde. Inte heller högerextrema attacker kan rå på den kraft som manifesteras i ett enat och kraftfullt krav: ”låt oss bo kvar i det land som tog emot oss, blivit vårt hem, vars språk vi lärt oss och vars invånare blivit våra vänner. Och låt oss fortsätta de utbildningar vi påbörjat!” Vi, undertecknare av detta upprop, ser ungdomarna och vi erkänner deras rätt till utbildning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vi som skriver under detta upprop har samlats i Göteborg för en rikstäckande konferens i Pedagogiskt arbete. Vi är lärare och forskare från flertalet av Sveriges universitet som bedriver lärarutbildning. I vår vardag möter vi de lärare och skolledare som ska bidra till att forma framtidens Sverige och vi hör förtvivlan i deras röster. Många valde sitt yrke för att göra världen till en bättre plats. Forskning visar att utbildning är den viktigaste vägen ur fattigdom, lidande och förtryck. De flesta av de afghanska ungdomar som kom hit under hösten 2015 går i dag på något av gymnasiets introduktionsprogram och många har kommit vidare i skolväsendet. De lär sig svenska och allt annat som krävs för att växa och bidra till det svenska samhället. Trots att många passerade helvetet på Medelhavet under sin flykt till Sverige berättar de lärare vi träffar att längtan efter ett tryggt liv är så stark att ungdomarna reser sig ur sina ofta trasiga liv och ger allt de har för det viktigaste av allt: utbildning.

De sittstrejkande ungdomarna kräver inga mirakel. Allt de önskar är att Migrationsverket tar konsekvenserna av sina egna analyser om säkerhetsläget i Afghanistan på allvar. Att politikerna vaknar till och inser att Sverige riskerar att upprepa sina historiska misstag från baltutlämningen och hanteringen av Raoul Wallenberg. Sverige har dessvärre redan rättsvidrigt deporterat en grupp ungdomar som nu svävar i dödsfara i ett land som står i brand. Flera står på tur att tvångsdeporteras. Svenska UD avråder sedan länge svenskar från att resa till Afghanistan och Migrationsverket skriver att säkerhetsläget blir värre och värre, särskilt för hazarer – den folkgrupp som många ensamkommande tillhör. Det är hög tid att besluta om en amnesti för de ungdomar som flytt från Afghanistan och andra krigsdrabbade länder. Vi ser och stöder deras kamp för att få leva och utbildas och vi uppmanar Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik att besöka sittstrejken och genom det ge ungdomarna möjlighet att återvända till skolan.

 

Martin Harling

doktor i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet

Eva Reimers

professor i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet

Ingrid Henning Loeb

docent i pedagogik, Göteborgs universitet

Marianne Dovemark

professor i pedagogik, Göteborgs universitet

Ann-Sofie Holm

docent i pedagogik, Göteborgs universitet

Lisbeth Lundahl

professor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet

Karin Rönnerman

professor i pedagogik, Göteborgs universitet

Johan Söderman

docent i pedagogik, Göteborgs universitet

Och många andra lärarutbildare/forskare vid konferensen i Pedagogiskt arbete