Vi behöver en fungerande integration i Sverige och en långsiktig plan för alla dem som kommer hit. Då kan vi få ett fungerande samhälle som även i framtiden kan ge skydd till människor som behöver det.
Själv växte jag upp i Björkekärr på 50-talet. En idyll med arbetare, tjänstemän och direktörer, som fått tomträtt och statliga lån. Alla byggde olika hus. En härlig blandning av människor med olika bakgrund. Via Rosendalsskolan, Kålltorp och Munkebäck hamnade jag så småningom på Chalmers.
1974 var jag 22 år, och började som ungdomsledare i Lövgärdet. Barnen kom från Sverige, Finland och Jugoslavien. Alla kunde svenska. 1978 startade vi ett kollektiv på Vaniljgatan och tillsammans med åtta andra ungdomar flyttade jag till Lövgärdet – jag som alltid föreställt mig ett liv i villa – och jag bor fortfarande kvar och trivs!
Här har vi boende- och måltidsgemenskap tillsammans med ett brinnande engagemang för alla de barn och familjer vi lärt känna. 1983 byggde vi vår lilla kyrka, Rosa Huset, ett litet rosa trähus bland alla betonghusen, precis där Rosmarin- och Paprikagatorna möts.
Berikar med sina erfarenheter
Yrkesmässigt började jag jobba på Volvo med utveckling av personbilar. Där har jag jobbat under nästan 40 år och lärt känna människor från många olika länder och kulturer, samma som hemma i Lövgärdet, men med den skillnaden att alla snabbt fått ett jobb. De har lärt sig svenska, fått svenska vänner och kommit in i svensk kultur. Firar både sina egna hög-tider och våra. Berättar om sin bakgrund från sitt nya perspektiv. Bidrar till vårt samhälle och berikar med sina erfarenheter.
Många talar i dag om fler poliser och kameror, för att öka tryggheten. Jag tror att trygghet byggs genom att man känner sina grannar. Och kvarterspoliser som känner människorna här. Poliser som kommer i bil från centrum när det blivit bråk tar bara hand om symptomen. Vi behöver gå till roten, och hjälpa både barn, ungdomar och föräldrar att förstå vad det svenska rättssamhället är. Att lagen är viktigare än familjens eller klanens regler.
Vår svenska kultur med arbetarrörelse, kamp för kvinnors och barns rätt, nykterhetsrörelse, väckelserörelse och miljörörelse innehåller så mycket gott, som inte alls är självklart för dem som kommit. Jag är stolt över vårt arv, och vill föra vidare det som tidigare generationer kämpat för. Men då behövs ett tydligare stöd från politiker och media.
Om man efter tio år i Sverige inte kan göra sig förstådd eller förstå svenska tolkar jag det som att man inte inser varför det är viktigt. Här behövs en tydligare signal från samhället och tydliga incitament att lära sig svenska för alla som inte kan.
Fem viktiga punkter
Jag tror att det är främst fem områden som är viktiga:
1. Att kunna tala och förstå, läsa och skriva det svenska språket är en nyckel som öppnar dörrar till ett arbete, kontakt med myndigheter, sköta vardagslivet och skapa relationer som innebär att jag inte är hänvisad till kontakt med enbart människor från min egen folkgrupp.
2. Att känna till och förstå svenska lagar och regler för samlevnad mellan människor. Detta gäller barns rätt, kvinnors rätt, människors lika värde, demokrati. Mycket av det här har människor i Sverige kämpat för under lång tid, och det vill vi inte kompromissa med. I Sverige betyder lagar mer än gamla traditioner, klanens regler eller familjens heder.
3. Att komma i arbete. Genom att börja på en arbetsplats börjar en naturlig process där jag lär mig språket snabbt om jag har en viss grundnivå. Kanske en obligatorisk praktikanställning inom ett område som passar varje persons förutsättningar? Och som startar så snart man fått beslut om uppehållstillstånd. Om personen då redan kan lite svenska lär man sig snabbt. Praktik inom något av de områden som nu ropar efter folk: vården, skolan, polisen, byggsektorn eller industrin. En praktik som övergår i jobb då personen lärt sig, efter ett halvår eller efter fem år, beroende på utgångsläge. Kanske med inslag av skolundervisning som i Tyskland och Österrikes lärlingssystem.
4. Att få en bostad i ett område med människor från olika bakgrund och ursprung. Här finns i dag stora hinder i form av segregation och trösklar inom bostadsmarknaden.
5. Att känna till den svenska kulturen. Det betyder att förstå hur man uppträder på en arbetsplats, i sitt bostadsområde, i det offentliga rummet och i naturen. Hur vi är vana att hälsa på varandra och vilka koder som finns. Speciellt gäller detta hänsyn mot kvinnor som rör sig ute utan manligt sällskap. I detta ligger också att känna till hur vi i Sverige tillsammans tar ansvar för det gemensamma, och solidariskt följa de regler som gäller både rättigheter och skyldigheter mot samhället.
Vilken tillgång!
Häromdagen var jag på fest. Cirka 30 afghanska och somaliska ungdomar som kommit hit utan föräldrar finns på Reningsborgs boende i Angered. Jag brukar gå dit en kväll i veckan för att hjälpa dem med sina läxor. Nu var de uppklädda, vi åt, dansade och lekte ”fruktsallad” tillsammans i en härlig uppsluppen gemenskap. Tänk om de kunde få bli en del av det svenska samhället! Vilken tillgång!
Och så tror jag på de idéer som Sjumilaskolans rektor Hamid Zafar lyfter fram (GP Debatt 10/10). Att lyfta ett område successivt. Snyggt och prydligt, ökad service, bra skola, blandade bostadsformer och möjlighet att göra bostadskarriär inom Lövgärdet. Så att inte den som längtar efter ett eget hus måste flytta, utan kan bo kvar i en salig blandning. Nästan som i Björkekärr på 50-talet!
Stefan Sundemo
boende i Lövgärdet