Genèvekonventionen om skydd för krigens offer fyllde 70 år den 12 augusti. I ett uttalande från regeringen känner man oro för att regelverket i många fall inte efterlevs i praktiken. Regeringen vill i framtiden lägga fokus på att ”integrera ett genusperspektiv”.
Tydligen väljer man att inte ta upp de stora brotten mot humanitär rätt som sker under stormakternas interventionskrig. Bland annat har Wikileaks visat på omfattande övergrepp mot civila i USA:s krig i Irak och Afghanistan.
Folkrättsprofessorn Ove Bring följer i samma spår som regeringen och pekar ut reaktionära och religiösa värderingar som det största hotet mot Genèvekonventionens efterlevnad (Svenska Yle 13/8). Problemet är värderingar och då blir lösningen enligt Bring olika bildningsprojekt för att komma tillrätta med religiösa och etniska värderingar och nämner Irak som ett exempel.
Strider mot internationell rätt
Under krigen i Irak och Afghanistan utvecklade USA och dess allierade metoder för utomrättsligt dödande, alltså brott mot Genèvekonventionen, i form av nattliga räder i afghanska hem och drönarattacker.
Sådana ”targeted killings” är endast lagliga när målet är en stridande (kombattant) eller en civil person som direkt tillfälligt deltar i strid. Dödandet måste vara militärt nödvändigt, användningen av våldet proportionellt så att risken för civila offer minimeras och allt rimligt måste göras för att minska skador på civila och undgå misstag.
Internationella lagar om humanitär rätt kräver att statliga myndigheter fängslar och ställer de utpekade personerna inför rätta. Den ”license to kill” som amerikanska regeringar under snart 20 år använt sig av i internationella militära interventioner skapar ett stort ansvarsvakuum enligt Philip Alston, professor i juridik vid New York University och FN:s specielle rapportör om folkrättsaspekter på targeted killings. Alston utgår från krigets lagar bland andra Haagkonventionen 1907, Genèvekonventionen IV och Tilläggsprotokollet, en rapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter om targeted killings (A/HRC/14/24/Add)
Hans Corell, tidigare FN:s rättschef kommenterade targeted killings på följande sätt: ”Jag måste säga som det är – en sådan handling är mord.” (Sveriges radio 27 april 2013)
Svenska styrkor kan vara medskyldiga
Sverige går inte fritt från misstankar om att ha deltagit i utomrättsligt dödande. Under den tid vi deltagit i kriget i Afghanistan har det framkommit att svenska styrkor genomfört targeted killings (skriftligt svar på fråga från Föreningen Afghanistansolidaritet 24 augusti 2015 från försvarsmaktens armétaktiska stab av överste Laura Swaan– Wrede).
Sverige går inte fritt från misstankar om att ha deltagit i utomrättsligt dödande. Under den tid vi deltagit i kriget i Afghanistan har det framkommit att svenska styrkor genomfört targeted killings
En sammanställning av antalet nattliga räder i afghanska hem under 2009-2011 gjordes av forskare och redovisades sedan i bland andra The Guardian. I de fyra provinser som låg under svenska Isafs ansvar noterades 66 dödade och 130 tillfångatagna i vad forskarna benämnde som capture-or-kill-operationer.
Vi vet inte i vilken utsträckning svenska soldater deltog i dödandet men eftersom Försvarsmakten medgivit att man genomfört sådana räder ligger misstanken nära till hands.
Nato i Afghanistan upprättade en hemlig dödslista som tidskriften Der Spiegel (28 december 2014) kallade ”Nato Todeslist” där många olika personer sattes upp alltifrån utpekade upprorsledare och medhjälpare till droghandlare.
Uppgifter inlämnades av 14 stater som ingick i Isaf. Dessa ”14 Eyes” skickade in uppgifter uppfångade från mobilsamtal och på annat sätt till Isaf:s högkvarter som sedan delade ut listor med prioriterade namn till Isaf:s regionala befälhavare för verkställande. Sverige angavs som en av de 14 stater som lämnade uppgifter.
På Nato-språk kallades listorna Joint Prioritized Effects List (JPEL) och innehöll under en tvåårsperiod mellan 2009 och 2011 3 673 personer klassade i prioritetsordning.
Fortfarande inte utrett
Misstankarna om svensk medverkan i utomrättsligt dödande har aldrig granskats. Regeringens utredning om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan mellan 2002 och 2014 berörde inte eventuella brott mot humanitär rätt.
Sverige deltog också med Jas-plan i det likaledes Nato-ledda kriget mot Libyen 2011. Jas-planen medverkade med spaningsuppgifter för bombmål i en stor del av attackerna.
Hur många civila som dödades är fortfarande inte klart. BBC angav i oktober 2011 mellan 2 000 och 30 000 totalt. Hur många av dessa som var civila kunde man inte ange.
Den svenska militära insatsen i Libyen har aldrig granskats av någon oberoende kommission till skillnad från andra länder som Storbritannien och Norge.
Regeringen skriver i sitt uttalande inför 70-årsdagen: ”Sverige verkar aktivt för detta, genom en utrikes- och säkerhetspolitik som vilar på en stadig grund bestående av folkrätt, mänskliga rättigheter, jämställdhet och ett humanitärt perspektiv.”
Det är vackra ord men blir trovärdiga först när misstankarna om svenska brott i både Afghanistankriget och i Libyenkriget utreds och när svenska regeringar vågar kritisera också stormakter för övergrepp.
Lars-Gunnar Liljestrand, medutgivare av alliansfriheten.se och medförfattare till boken Lagen mot – om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen