Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Affärer och caféer kan exempelvis sätta upp en lapp om att de inte tar emot kontanter och uppfyller då lagens krav. En lag är inte mycket värd om det i praktiken räcker att meddela att man inte följer den - så behöver man inte följa den. Inget annat lagstiftningsområde fungerar så slappt, skriver debattören. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Utfasningen av kontanter diskriminerar de som inte kan betala med kort

Coronakrisen har gjort frågan om beredskap mer aktuell än någonsin. Alla förstår idag att vårt samhälle är sårbart. Nästa kris kanske inte är en pandemi, utan en cyberattack eller naturkatastrof där nätet försvinner. Då står vi oss slätt om vi inte har kontanter som betalmedel, skriver Björn Eriksson, från Kontantupproret.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I februari anordnade Kontantupproret ett seminarium i riksdagshuset. Där deltog representanter från flera riksdagspartier, organisationer, företrädare för olika grupper och andra intresserade medborgare. Bland riksdagsmännen var uppfattningen entydig. Från höger, via mitten, och till vänster var budskapet: Det är nödvändigt att behålla kontanterna som betalmedel.

Riksdagens finansutskott beslutade förra året att uppmana regeringen att tillsätta en utredning om kontanternas legala status. Detta i enlighet med Riksbankens förslag. Riksbanken ser nämligen en stor fara i att lämna hela kontrollen över betalsystemet i utländska händer, vilket blir följden om kortföretagens oligopol blir det enda alternativet.

Otydlig lagstiftning

Sverige har i dag en mycket otydlig lagstiftning på området. Kontanter är ett legalt betalmedel, men vad det i sin tur innebär är inte klarlagt. Affärer och caféer kan exempelvis sätta upp en lapp om att de inte tar emot kontanter och uppfyller då lagens krav. En lag är inte mycket värd om det i praktiken räcker att meddela att man inte följer den - så behöver man inte följa den. Inget annat lagstiftningsområde fungerar så slappt.

Detta är skälet till att regeringen nu måste agera. Per Bolund är ansvarig minister, men hans inställning har hittills varit minst sagt nonchalant. I en intervju med Sveriges Radio uttryckte han att han själv ”inte ens har en plånbok”, ungefär som att det är helt onödigt med kontanter.

Uttalandet visar att ansvarig minister inte har förstått problemet. Kontantfrågan handlar inte om vad som är mest praktiskt, utan om hur vi säkerställer att alla människor i vårt land ska kunna hantera sina betalningar.

Det finns idag runt 1,2 miljoner människor i Sverige som av olika skäl inte använder digitala betalmedel. På landsbygden kan det vara dålig täckning. Våra äldre eller funktionsnedsatta har svårt att hantera digitala lösningar med koder och knappar. Utsatta eller förföljda personer vill slippa lämna digitala spår. Det finns även grupper som till följd av tidigare betalningsproblem inte godkänns som bankkunder.

Viktigt medel för inkludering

Vad blir det för ett kallt samhälle när vi ställer alla dessa människor utanför? Att ministern enkelt får sin latte på södercafét hjälper inte Maria med CP-skada som försöker betala sin lunchsmörgås. Kontanterna är ett viktigt medel för att alla ska bli inkluderade.

En viktig lärdom av Coronakrisen är att det är bättre att tänka efter i förväg. Utfasningen av kontanter har gått i rasande fart i Sverige. Inget annat land har haft en motsvarande utveckling. Hittills har regeringen varit ytterst passiv och låtit detta ske utan att fundera över konsekvenserna. Nu är det, för att använda idrottsspråk, dags att släppa sargen och förstå att kontantfrågan är på allvar.

Om inte annat så är det en fråga om demokratisk anständighet att tillsätta den utredning som finansutskottet i vår folkvalda Riksdag har begärt.

Björn Eriksson, talesperson för Kontantupproret