Sådant samarbete är särskilt viktigt med länder i Afrika som har begränsade resurser att systematiskt ta sig an djursjukdomar och se till att de inte sprids över världen. Ibland handlar det om infektioner som enbart smittar mellan djur men som via europeiska länder kan sprida sig till oss. Den nu aktuella afrikanska svinpesten är ett sådant exempel som ger oss stora utmaningar att hantera när sjukdomen väl etablerat sig.
Förutom avskjutning av vildsvinen och utslaktning av tamgrisar i berörda områden står också betydande ekonomiska värden på spel för skilda näringsidkare. Därtill kommer en stark begränsning av alla de aktiviteter som vi inom ramen för vår unika allemansrätt normalt kan ägna oss åt. Över en natt får vi avstå från dem på obestämd tid.
För 20 år sedan drabbades världen av ett omfattande utbrott av fågelinfluensa som också spred sig till Sverige. Vårt redan då effektiva och resursstarka maskineri med välutbildade experter på Jordbruksverket och SVA tog sig snabbt an uppgiften och vi kunde se smittskyddsutrustade svenska veterinärer leta efter döda sjöfåglar och vi kunde följa hur gäss, som kunde bära på smittan, var på väg att nå våra kuster. Situationen för Sverige bedömdes som allvarlig men den gången kunde vi hantera utbrottet.
Ge omfattande stöd
Det stod emellertid klart, efter påpekanden från såväl den inhemska expertisen som de med internationell erfarenhet att fokus borde flyttas till de länder, framför allt i Afrika där denna typ av infektioner antingen har sitt ursprung eller etableras via smittor från Asien. En framsynt regering beslöt då att ge ett omfattande svenskt stöd till de internationella organ som hade som uppgift att bekämpa fågelinfluensan, FAO, WHO och OIE.
Svensk expertis kom därmed att medverka i betydande omfattning i det internationella arbetet och värdefulla kontakter kom att knytas med expertis i såväl berörda låginkomstländer som med de ansvariga i de olika FN-organen. I samband med detta utformades ett antal gemensamma forskningsprojekt, främst i Afrika, med finansiering via svenska forskningsmedel från Sida, men även direkt från UD.
I samband med utbrottet av covid-19, en infektion hos djur som plötsligt spred sig till människa, blev vikten av kraftfulla insatser i olika låginkomstländer återigen uppenbar. När detta gäller afrikanska länder har långsiktigt forskningssamarbete med i första hand fokus på de lokala forskarnas egna kunskapsbehov varit särskilt viktigt. Samarbetet har också stärkts med berörda institutioner med hjälp av svenska bisåndsmedel.
Att utbrott skulle kunna inträffa i Sverige var inte oväntat med tanke på att vildsvinspopulationen vuxit kraftigt
Kunskapen om de mest aktuella djursjukdomar som kan drabba Sverige är numera stor och gäller också den nu angelägna afrikanska svinpesten. Att utbrott skulle kunna inträffa i Sverige var inte oväntat med tanke på att vildsvinspopulationen vuxit kraftigt. Ansvariga myndigheter har under lång tid tränat på den situation som skulle kunna uppstå och de åtgärder som då behöver vidtas.
Den trygghet i att förstå vad som krävs för det fortsatta arbetet och som vi uppfattade att olika befattningshavare visade kom givetvis inte av sig självt. Det krävs att åtminstone en del av de ansvariga haft nära kontakt med liknande utbrott i länder där de aktuella djursjukdomarna är vanliga som just det här fallet med den afrikanska svinpesten. För att upprätthålla sådana kunskaper måste vi ha ett fortsatt utvecklingssamarbete mellan svenska myndigheter och lärosäten och motsvarande i berörda länder.
Det handlar i första hand om att stödja uppbyggnad av den utbildnings- och forskningskapacitet som behövs. Detta gäller inte bara kapaciteten inom ett specifikt område som djurhälsa utan också den mer omfattande utbildnings- och forskningskapacitet alla länder behöver i form av väl fungerande lärosäten inom lantbruksområdet.
Påbörjade samarbete
Utrikesdepartementet gjorde för drygt 10 år sedan en utomordentligt angelägen utredning, Högre utbildning i utvecklingssamarbetet, som pekade på vikten av att se till att svenska lärosäten inledde sådant samarbete med sina motsvarigheter i Afrika.
Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, påbörjade därför tillsammans med sina nordiska motsvarigheter ett samarbete med Världsbanken och ett antal andra europeiska lantbruksuniversitet för att bistå den Afrikanska Unionen, AU, i arbetet med att stärka den högre utbildningen och forskningen på den afrikanska kontinenten. Men, som så ofta brast den svenska uthålligheten på grund av ändrade politiska prioriteringar. Vi har båda i olika sammanhang pläderat för betydelsen av att Sverige med sin mångåriga erfarenhet av en högklassig högre utbildning och forskning inom lantbruksområdet är berett att bidra i det arbetet i Afrika.
Trots ett i dag uttalat fokus för det svenska utvecklingssamarbetet med Ukraina och därmed också minskade resurser till svensk u-landsforskning är vi ändå hoppfulla att de erfarenheter vi just pekat på kan få regeringen att omvärdera sitt beslut att strypa medlen till utvecklingssamarbete med det utvecklingsbara Syd.
Inge Gerremo, Veterinärmedicine hedersdoktor, SLU
Arvid Uggla, professor emeritus, SLU