Att Socialdemokraterna helt oförblommerat försöker skriva om historien om partiets hållning till migrationspolitiken har med rätta fått stor uppmärksamhet. Magdalena Andersson har målat ut den omfattande migrationen till Sverige som ett högerprojekt, trots att hennes eget parti har bidragit till att Sverige i dag har stora problem med segregation och otrygghet.
Anderssons historieförfalskning ska såklart kritiseras och kallas för vad det är, en lögn. Tyvärr har fokus på hennes felaktiga historieskrivning gjort att Socialdemokraternas uppdaterade samhällsanalys har hamnat i skymundan.
Framför allt är det arbetsgruppen som leds av riksdagsledamoten Lawen Redar som måste granskas och ifrågasättas. I hennes delrapport konstateras det att migrationen har förändrat Sverige i grunden. Redar lyfter upp att det svenska språkets ställning har urholkats och att segregationen har fördjupats på grund av den stora demografiska förändringen.
Skyla över
I sak är dessa konstateranden okontroversiella. Få, förutom politiker på vänsterkanten, har missat att den omfattande migrationen har förändrat det svenska samhället. Segregationen och den gängkriminalitet som följer i dess spår är problem vi har levt med länge, även om Socialdemokraterna har gjort allt för att skyla över dem.
Frågan är alltså inte om problemen existerar, utan vad Socialdemokraterna vill göra åt dem?
Det är här som Redar verkligen går vilse. Hon presenterar visserligen inga konkreta reformer, men mellan raderna och i rapportens slutsatser går det att utläsa vart Socialdemokraterna är på väg:
”Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”
Men det går inte att lösa genom tvångsförflyttningar eller regelverk där staten bestämmer vem som får bosätta sig i vilket område baserat på etnicitet eller bakgrund
Redar vill alltså blanda befolkningen med hjälp av insatser i en skala som Sverige inte tidigare har sett. Det är minst sagt illavarslande för alla oss som anser att det är upp till individen att själv få bestämma var han eller hon ska bosätta sig. Barn ska inte användas som integrationsverktyg av klåfingriga politiker.
Självfallet är segregationen ett problem som måste adresseras. Men det går inte att lösa genom tvångsförflyttningar eller regelverk där myndigheter bestämmer vem som får bosätta sig i vilket område baserat på etnicitet eller bakgrund, så som det rödgröna styret i Göteborg har föreslagit. Lösningen är inte heller att bussa barn mellan olika skolor att försöka expandera utanförskapsområdena in i välfungerande områden och därmed göra hela städer till utsatta områden, som Socialdemokraterna i Stockholm vill göra. Analysen visar att Socialdemokraterna inte alls har dragit lärdom av historiska misstag, som exempelvis miljonprogrammet. Då kommenderade staten fram bostadsområden som få efterfrågade, med tomma lägenheter och efterföljande utanförskap som följd.
Segregationen löses inte genom centralplanering och tvång. I den mån den kan lösas så är det genom stärkta drivkrafter till arbete, krafttag mot kriminaliteten, en verklighetsförankrad migrationspolitik och en avreglerad hyresmarknad. Socialistiska tvångsförflyttningar skulle bara leda till splittring och ett mer ofritt samhälle.
Carl Albinsson, Timbro