”Finns det någon samlad forskning om hur stort "kunskapsspann" en enskild lärare kan hantera inom ramen för helklassundervisning?” Frågan ställs av en lärare på sociala medier och den är intressant på många sätt. För en utomstående låter den kanske snarast absurd. Är inte skolan längre uppdelad i årskurser med kunskapsnivåer i stigande grad?
Svaret är nej. Svensk skola har sedan länge gått ifrån idén om att eleverna ska ha nått en viss kunskapsnivå för att kunna stiga upp på nästa. En gymnasielärare i dag kan inte längre säga: ”Alla elever som läser Fysik 2 måste kunna det här.” Budskapet uppifrån är motsatsen: Alla elever ska kunna välja att läsa (och underförstått även klara!) alla kurser – oavsett vilka förkunskaper de har med sig in i kursen. Lärarna får lösa det.
Rätt att gå vidare
På gymnasiet visar det sig genom att elever som får underkänt i till exempel gymnasiets första svenskkurs, Svenska 1, ändå har rätt att gå vidare till nästa kurs Svenska 2. Och blir eleven underkänd i den kursen också, travar hon bara vidare in i nästa kurs Svenska 3 – en kurs med avancerad litteraturanalys och högt ställda krav på vetenskapligt skrivande vilket kräver en mycket god läsförmåga och en hög språklig och kunskapsmässig nivå.
Hela idén med att elever kan få F i en nybörjarkurs i ett gymnasieämne och ändå fortsätta till fortsättningskursen är absurd. Men ingen reagerar längre på det. För hur ska utbildningen annars lösas för eleven? Man kan ju inte porta eleverna från de kurser som programmet har. Ämnesbetyg är på gång men frågan är hur problemet löses av det. Svårighetsgraden i årskurserna ökar ju oavsett. Och lärarnas uppgift är att få eleverna att nå E.
Rent pedagogiskt är det också tydligt att något hänt med hur vi ser på kunskap. En het trend i skolsverige sedan en tid tillbaka är att undervisningen ska ”differentieras”, utifrån vad respektive elev kan och har med sig kunskapsmässigt, vilket om vi ska tala klarspråk betyder att läraren uppmanas att sänka nivån för alla elever som behöver det.
Oavsett ska kursen hållas och då gäller det att erbjuda ”flera olika vägar till målet”, några av dem på en mycket lägre nivå än kursens centrala innehåll egentligen tillåter
Därför kan ”kunskapsspannet” i en klass vara precis hur stort som helst, för att svara på lärarens fråga inledningsvis. En elev kan ha 50 000 ord i sitt ordförråd eller 15 000. Oavsett ska kursen hållas och då gäller det att erbjuda ”flera olika vägar till målet”, några av dem på en mycket lägre nivå än kursens centrala innehåll egentligen tillåter.
Förutom att en sådan splittrad undervisning på flera nivåer samtidigt blir tung för läraren, blir den sämre för eleverna pedagogiskt. Den gemensamma klassundervisningens standardisering utifrån en lärobok på en viss nivå rämnar och reduceras snabbt till individuella utföranden av uppgifter – alla skräddarsydda efter de elever som finns i klassrummet just då.
Och vad värre är: Det skapar en farlig acceptans för gigantiska kunskapsbrister.
Hela skolkonceptet med lärarledd klassundervisning utifrån en gemensam lärobok och kurser på en bestämd nivå överges, vilket i förlängningen leder till att lärare håller ”låtsaskurser” och delar ut ”låtsasbetyg.” Undervisningen anpassas efter eleven och eleven får ett godkänt betyg i en kurs hon i realiteten inte har klarat.
Flytande kunskapssyn
Även införandet av ”extra anpassningar” har förstärkt denna relativiserande och flytande kunskapssyn. Allt fler elever får anpassningar där de ska ha rätt att lyssna på inlästa texter i stället för att läsa dem, få muntliga prov i stället för skriftliga och ha rätt till ”kompensatoriska hjälpmedel” som talsyntes och stavningsprogram. Allt detta blir givetvis i de allra flesta fall en nivåsänkning, även om anpassningsförespråkare hävdar annat. Att lyssna och att läsa är två olika kognitiva förmågor, där läsa är mer avancerat. Att det har gått så långt att det anses helt normalt att anpassa bort självständigt läsande och skrivande ur teoretiska, högskoleförberedande program säger något.
Naturligtvis har det här till syvende och sist med ekonomi att göra. Och många beslutsfattare tiger still trots att de är väl medvetna om vad som sker. Elevpengen måste in. Genomströmningen måste säkras. Skolans rykte står och faller med elevernas godkända betyg och utdelade gymnasieexamina. Och alla ska bli ”högskoleförberedda”.
Vi har ett skolväsende där kunskapsbegreppet är i fritt fall och elever inte längre behöver meritera sig för nästa steg. Elever som knappt kan läsa en halv sida text kommer in på naturprogrammet och väl där ska lotsas genom svåra, akademiska kurser med hjälp av en välvilligt inställd lärare med anpassningskrav.
Svenska elevkunder väljer gymnasieprogram. De meriterar sig inte till dem. I ett sådant system händer något med vår syn på kunskap. För vad blir en utbildning värd om den inte längre säger något om den utbildades verkliga kunskaper?
Filippa Mannerheim, lärare