Även i Sverige finns det exempel på detta och den 22 april 2024 kan vi läsa i SVT om Marina Nikolic Wigsten som valt att lämna sin karriär, för att bli hemmafru och ta hand om barnen.
Det uppmanas att skaffa så kallade ”fuck-off pengar” eller att kräva ut en lön från sin man för sitt hemmaarbete. Det hänger samman med såväl individualismen och ekonomismen som präglar vår samtid. Det sticker i ögonen att bygga sin identitet beroende av någon annan och det är svårt att tänka sig ett meningsfullt liv utan köpkraft. Dessutom är det statistiskt sett inte alls säkert att lita på att ens partner är kvar för alltid, eller att den personen inte är farlig.
När kvinnor blev en del av arbetsmarknaden på mer lika villkor som män var detta en enorm frigörelse för de som inte ville leva med en man eller specifikt sin man. Men för de kvinnor som ville vara hemmafru blev det svårare, då en vanlig familj snart krävde två inkomster. Ur ett feministiskt perspektiv var det alltså ett stort framsteg, men ur ett marxistiskt perspektiv kan man cyniskt konstatera att marknaden just skaffat sig fler både arbetare och konsumenter.
Risken för besvikelse, ensamhet och sorg är alltid närvarande, oavsett om du lever ett så kallat modernt eller traditionellt liv.
Ur ett psykoanalytiskt perspektiv kan man istället säga att det inte finns några garantier för ett lyckligt liv eller för att kärleken håller. Risken för besvikelse, ensamhet och sorg är alltid närvarande, oavsett om du lever ett så kallat modernt eller traditionellt liv. Det gäller att försöka göra något meningsfullt ändå.
Det går också att undra hur självaste villkoren för kärleken förändras, om vi uppmanas att inte tro på att den håller och förbereda oss på att bli lämnade. Vad gör det med mötet mellan två människor, och vad gör det med vårt samhälle om vi inte vågar lita på de som står oss allra närmast?
Julia Nyberg, Fil. mag. inom idé- och lärdomshistoria, fil. kand. inom kultur, estetik och medier och medlem i redaktionskommittén för tidskriften Arche