Det är märkligt att Åkeredsborna ska informeras om detta på engelska. En förklaring skulle kunna vara att det är ett utländskt företag som inte har tid, lust eller råd att göra svenska skyltar, men så är det inte. Företaget är svenskt, och de båda skyltarna är dessutom försedda med tre ord på svenska: ”skyddar larmar filmar”.
Varnings- och förbudsskyltar har naturligtvis förekommit förr, och hur de har varit formulerade kan man fundera över. Det mest klassiska budskapet på skyltarna torde vara ”Obehöriga äga ej tillträde”. Jag minns den formuleringen från min barndom, och jag såg den nyligen på en skylt.
Det är märkligt att man använder verbets pluralböjning, äga i stället för äger. Verbens pluralböjning försvann ur det offentliga språkbruket för 75 år sedan, men på skylten sitter den kvar. Negationen ej (i stället för inte) används knappast längre i vardagsspråket. Därutöver är ord som obehöriga och tillträde sällsynta i såväl barnens som de vuxnas vokabulär.
Trots dessa språkliga hinder begriper vi budskapet. Dessutom kompletteras texten oftast med en bild på en hejdande handflata. Bilden är enkel att tolka: hit men inte längre.
En annan språkligt fascinerande förbudsskylt satt nertryckt i gräsmattan utanför min trappuppgång på Guldheden. Där stod det ”Gräsmattan får ej beträdas.” Det budskapet gick fram, men under den texten nere till höger stod det ”Överträdelse beivras. Styrelsen.”
Ord som överträdelse och beivras ingick inte vårt ordförråd, i alla fall inte under de år vi var som mest benägna att snedda över gräsmattan. När vår läskunnighet vuxit till sig, gjorde vi en egen tolkning av texten: överträdelsen, alltså när man träder över gräsmattan, måste gå fort, vara ivrig. Enligt denna tolkning blev det tillåtet att springa över gräset, men inte att gå över det.
Vi begrep att den här tolkningen inte skulle hålla i en diskussion med vår fastighetsskötare, farbror Eliasson, men vi hade roligt åt den. Eventuellt väckte den också ett visst mått av språklig nyfikenhet.
Möjligen finns det en poäng med att låta förbudsskyltar vara både gammeldags och formellt formulerade. Det ligger kanske mer pondus och auktoritet i ”Gräsmattan får ej beträdas” än i ”Gå inte på gräsmattan”.
Är det numera engelska fraser som ”High security area” som förmedlar den pondus och auktoritet som den äldre svenskan tidigare förmedlade? Så tokigt kan det väl ändå inte vara. Eller?