Så här uttrycks dilemmat i ett mejl: ”Om man ska använda talar eller pratar ställer jämt till problem för mig när jag ska skriva något.”
De båda orden betyder samma sak, men ändå inte riktigt. I ordboken beskrivs prata som ”tala på ett vardagligare sätt”. Så har det varit i åtminstone 100 år, och så är det väl fortfarande.
Samtidigt blir prata allt vanligare och tala mer ovanligt. I tidningstext från 1960-talet stod tala för 90 procent av beläggen. I dag är prata klart dominerande. Ett sätt att beskriva förändring är att förr var prata att tala på ett mycket vardagligt sätt, nu är det bara aningen vardagligt.
Det är, föga överraskande, också en skillnad mellan äldre och yngre. I en serie inspelade samtal mellan gymnasister strax före millennieskiftet, visade det sig att de enbart använde prata, aldrig tala. Det märkliga var att verbet tala faktiskt förekom i passivformen talas och supinumformen talat. Förklaringen till detta var att gymnasisterna använde de två fasta fraserna hört talas om och ärligt talat (ingen säger hört pratas om eller ärligt pratat).
Detta speglar en generell tendens i all språkförändring: fasta uttryck lever vidare i oförändrad form. Man håller tal (inte prat), på konferenser uppträder talare (inte pratare) och ett utseende kan vara tilltalande (aldrig tillpratande).
Det är säkert så att yngre säger prata oftare än äldre. Men hur är det med oss äldre? Har vi samma fördelning mellan tala och prata i dag som vi hade för 30, 40 eller 50 år sedan? Förmodligen inte. Antagligen deltar många av oss i språkförändringen på så vis att vi säger prata lite oftare i dag.
Ingen av oss har en aning om vilken fördelning vi har mellan orden. Ingen kan säga att de under det gångna året legat på 30 procent tala och 70 procent prata. I det vi skriver skulle vi kunna kolla saken, men talet kan vi inte kontrollera i efterhand (såvida vi inte har spelat in vad vi sagt).
Även om prata blir vanligare, upprätthåller många fortfarande en stilistisk skillnad mellan orden. Vi säger nog ”prata om fotboll” men ”tala om döden”. Till ett allvarligt ämne som döden passar nog fortfarande tala bäst.
Förutom ämnet spelar förmodligen också situationen och sammanhanget roll. Det var lite överraskande att höra att såväl journalister som festdeltagare använde prata om konversationen vid borden under Nobelmiddagen. Situationen är i sig formell, men det hindrar inte att samtalen människor emellan kan beskrivas med informella och vardagliga ord.
Numera kan man faktiskt också prata skriftspråkligt. Normalt sett avser prata och tala muntlig kommunikation, men i dag kan vi höra yngre personer säga att de pratat med en kompis när de i själva verket skickat varandra skriftliga meddelanden via sina mobiler. Här används prata för medverkan i en skriftlig dialog.
En del språkförändringar går snabbt, som när ett modeord etableras, men de flesta går långsamt och stegvis fram, som när tala successivt ersätts av prata. Det kan ta hundra år eller mer, men snart är vi där.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus modern svenska