Svordomar hör till det som väcker känslor och diskussion. Som en grov sammanfattning av olika enkäter kan man säga att 70 procent tycker illa om svordomar. Samtidigt som 70 procent säger sig svära ibland eller ofta. Åsikterna om när, hur och på vilket sätt man får lov att svära går isär.
Så, vad är en svordom? Jo, svordomar har tre karakteristiska och definierande drag. Orden hämtas från känsliga ämnesområden, de används i icke-ordagrann betydelse och de uttrycker känslor.
I Bibeln är helvetet en platsbestämning. I svordomen ”Dra åt helvete”, är det inte så. När man säger ett rent helvete, används ordet i icke-ordagrann betydelse utan att för den skull vara en svordom. Det som saknas är känslouttrycket.
De tre vanligaste ämnesområdena för svordomar i världens språk är sex, religion och kroppens avfallsprodukter. Traditionellt svenskt svärande är religiöst och som i andra protestantiska länder vänder sig svärandet mot underjorden. Svenskt svärande kretsar kring orden helvete, fan, jävlar och satan.
I katolska länder spelar Gud, Jesus och Maria en större roll. Svenskans ”himmelska” svordomar, till exempel jösses och himlar, är mildare än de ”djävulska”.
Temat kroppens avfallsprodukter förekommer i offentligheten i dag. Uttryck som skit också tycks inte vara lika förbjudna som för 20 år sedan. Ursprungsbetydelsen är nog mer tabubelagd än svordomsanvändningen, vilket kan illustreras av yttranden som ”Skit också, hunden har bajsat på mattan”. I den konkreta betydelsen används det försiktigare bajsat.
I många språk är könsorden det dominerande temat. I dessa språk är den ursprungliga betydelsen bortkopplad i svordomsanvändningen.
Könsord i svenskt svärande är däremot rejält tabubelagt. Orden finns, men de stannar i slutna sällskap. De förekommer inte i offentligt språkbruk; de hörs inte i radio och teve.
Men så råkade ett könsord höras i teve när Mikael Lustig skrek ut sin ilska mot den italienska fotbollspubliken som buade när den svenska nationalsången spelades. Detta väckte uppseende, och han har bett om ursäkt.
Upprördheten handlade inte om att han svor utan hur han svor. För de flesta svenskar är könsord som svordomar något nytt och främmande, och då är den ordagranna betydelsen inte bortkopplad.
Gränsen för vad som är en svordom varierar från person till person. Alla anser att jävlar är en svordom, färre att himlar och järnspik är det.
I schartauansk miljö på västkusten ansågs en gång ordet adjö olämpligt. Ursprunget är franskans à Dieu ’till Gud’. Farväl, skulle det heta.
Det var andra tider, det.
Lars-Gunnar Andersson
professor i modern svenska vid Göteborgs universitet
Mejla din språkfråga till:
lars-gunnar.andersson@sprakochfolkminnen.se