Samtidigt som en av de värsta pandemierna vi har upplevt i modern tid sveper över världen står Sverige, som en konsekvens av 30 års nyliberala reformer, sämre rustat än på mycket länge. Exempelvis hade Sverige 1993 tillgång till 4 300 intensivvårdsplatser med respirator. I dag ligger siffran på under 600. Som om inte det vore nog har Sverige nu lägst antal vårdplatser per capita i hela EU. En situation som redan i en normalsituation riskerar att ta knäcken på vårdpersonal men som i en krissituation äventyrar hela sjukvårdssystemet. Situationen kan inte komma som en överraskning för styrande politiker, då läkare och vårdanställda i många år larmat om hur den svenska vården på grund av löpande effektiviserings- och besparingskrav balanserar på bristningsgränsen.
Beredskapslagren har avvecklats
Den försämrade krisberedskapen går längre än så. Sedan nittiotalet har exempelvis samtliga 35 svenska militärsjukhus avvecklats, vilket gör att vårdförmågan inte kan anpassas efter ett akut krisläge. Det har inte ansetts vara ekonomiskt nyttigt att bibehålla beredskap för undantagssituationer. Annan samhällsviktig verksamhet som vaccinproduktion har privatiserats, vilket gjort den ytterst känslig för marknadens upp- och nedgångar. Samtidigt har de svenska beredskapslagren, för läkemedel och medicinsk utrustning, avvecklats.
Produktion utan större lagerhållning kallas ”just in time” och har utifrån nyliberala principer lånats från det privata näringslivet. Det betyder att störningar i produktion och leveranser omedelbart kan få stora konsekvenser. För en bilfabrik kan det vara en acceptabel risk, men i vården riskeras människors liv och hälsa. Omställningen till ett system utan reserver och utan större krisberedskap beror inte på en egentlig resursbrist, utan på en medveten nyliberal styrning av staten och samhället som vunnit gillande över parti- och blockgränser och som sedan 1980-talet blivit populär bland en del av den offentliga sektorns experter och tjänstemän.
Sedan nittiotalet har exempelvis samtliga 35 svenska militärsjukhus avvecklats, vilket gör att vårdförmågan inte kan anpassas efter ett akut krisläge
Reformerna kan i mångt och mycket förklaras av att en liten krets frälsta nyliberala ekonomer med stöd från näringslivets tankesmedjor, svenska och internationella, kommit att få agera experter över inte bara ekonomin, utan även över sjukvården, skolan, den högre utbildningen, klimatpolitiken, kriminalpolitiken – ja över hela samhället. Politiker har slutat lyssna på samhällets verkliga experter; på professorer, läkare och epidemiologer, till förmån för ett litet antal ekonomer som bygger sin verklighetssyn på radikala nyliberala modeller som inte förändras ens när de visat sig vara direkt felaktiga. Detta har nu, sent omsider, även en lång rad ekonomer och samhällsvetare fått upp ögonen för.
Skepsisen mot experter är inbyggt i den nyliberala filosofin. Den nyliberala idén om hur samhället och staten ska styras bygger nämligen på den minst sagt problematiska föreställningen att offentliga experter och tjänstemän aldrig kan veta bättre än marknaden. Den är alltså på sätt och vis direkt kunskapsfientlig. En offentlig sakkunnig anses dessutom utifrån det nyliberala perspektivet alltid endast se till sitt eget bästa och måste därför hållas i schack med löpande nedskärningar och besparingskrav, ofta beskrivna som effektiviseringar.
Hyvlats i det tysta
Dessa besparingskrav resulterar bland annat i att krisberedskap, som inte är omedelbart (ekonomiskt) nyttig i den dagliga verksamheten, riskerar att rationaliseras bort utan direkta beslut från politiker och utan en större samhällsdebatt. Stora delar av den svenska krisberedskapen har som en konsekvens hyvlats i det tysta snarare än slaktats framför öppen ridå.
Vissa säger att den svenska regeringen just nu agerar tafatt. Jag är beredd att hålla med. Men inte av samma skäl som vi ofta fått höra i de senaste veckornas offentliga debatt. Jag anser alltså inte att det beror på att regeringen vill hålla Sveriges skolor och gränser öppna. Den bedömningen görs bäst av experter inom epidemiologi. Jag har dock synpunkter på att regeringen låter nyliberala skygglappar lamslå delar av krisarbetet. Det regeringen kan göra är att överge tanken på att marknaden ska lösa problemen åt oss.
Inhemsk produktion
Regeringen kan med omedelbar verkan tvinga fram ökade volymer av inhemsk produktion av sjukvårdsmateriel. Den kan även genast påbörja uppbyggnaden av ett nationellt beredskapslager för läkemedel, vacciner och medicinsk utrustning. Då kommer vi att stå bättre rustade om coronakrisen även drabbar Indien som idag står för en stor del av världens läkemedelsproduktion. Detta är enkla åtgärder. Skulle det i framtiden visa sig vara överilade åtgärder så är det inte något större problem. Då kan dessa insatser i stället utgöra grundplåten för permanenta beredskapslager och därmed en bättre svensk krisberedskap i vården. Och förhoppningsvis kan förändringarna i krisberedskapen utgöra början på slutet av den nyliberala marknadsstyrningen som förpassat landets experter från spelplanen till läktaren.
Victor Pressfeldt, doktorand i historia med inriktning på nyliberalism, Lunds universitet