Nuvarande pensionssystem har under lång tid uppvisat många brister som ofta kompenserats med provisoriska lösningar och sänkta pensioner. Som höjda bostadstillägg, höstens inkomstpensionstillägg och för några år sedan framtvingade förändringar på grund av att ”bromsen” aktiverades tre gånger och sänkte inkomstpensionerna.
Pensionärer är för övrigt den grupp i samhället vars inkomster kan sänkas utan att de kan göra något åt saken. Inte undra på att pensionsfrågan är på väg att bli en het fråga i valrörelsen.
Riskerar kollaps
Ett pensionssystem som inte håller vad det lovar och som ständigt måste lappas och lagas riskerar förr eller senare att kollapsa. Det riskerar dessutom att på sikt hota hela samhällskontraktet. Ändå sägs det att den genomsnittlige pensionärens köpkraft är god. Men det beror i stor utsträckning på att tjänstepensionen, som var tänkt som ett komplement till den allmänna pensionen, nu snarare får ersätta de låga allmänna pensionerna. Och det blir en halv miljon löntagare inte hjälpta av som saknar tjänstepension
I samband med den senaste tidens diskussioner om att nuvarande avsättningar till inkomstpensionssystemet är otillräckliga, har olika förslag på förbättringar framförts. Exempelvis höjning av den allmänna pensionsavgiften från nuvarande 17,2 till 18,5 procent samt överföring av hela den av arbetsgivaren inbetalda ålderspensionsavgiften till pensionssystemet. För att ge både dagens och framförallt morgondagens pensionärer rimliga pensioner, är det viktigt att dessa förslag genomförs.
320 miljarder
Utgifterna för inkomstpensionssystemet uppgick år 2019 till cirka 320 miljarder kronor (mdkr), enligt Ekonomistyrningsverket. Till största delen finansieras de med arbetsgivaravgifter och allmänna pensionsavgifter. En mindre del av utgifterna, cirka 40 mdkr (12 procent) täcks av räntor och utdelningar från AP-fonderna. Noterbart är att löntagarna numera har en hundraprocentig skattereduktion för den allmänna pensionsavgiften medan dagens pensionärer via skatten betalar en del av sina inkomstpensioner.
En viktig inkomstkälla som inte uppmärksammats i debatten är AP-fonderna. Märkligt, kan tyckas, eftersom syftet med dessa är att pengarna ska användas som buffert i pensionssystemet. AP-fondernas avkastning var under perioden 2002-2020 i genomsnitt 65 mdkr per år, enligt regeringens senaste fondredovisning. Och AP-fondernas samlade kapital uppgick vid utgången av år 2020 till cirka 1 700 mdkr, vilket motsvarar mer än fem års utgifter för inkomstpensionerna.
Saknas inte pengar
Det saknas alltså inte pengar om man vill höja pensionerna. Därför är det obegripligt att en redan ansträngd statsbudget ska användas för att via inkomstpensionstillägget förbättra de lägsta pensionerna. Vid en årlig ökning med exempelvis 30 mdkr av bidraget från AP-fonderna till inkomstpensionssystemet, kunde i stället pensionerna höjas med cirka tio procent.
I Sverige har pensionernas värde under senare år minskat i förhållande till fattigdomsstrecket och utvecklingen i våra grannländer. Eftersom fattigdomsstrecket höjs i takt med medianinkomsten uppstår krav på höjda pensioner. För garantipensionerna försöker man kompensera detta genom förbättringar av främst bostadstillägget. Och för inkomstpensionerna medför följsamhetsindexeringens konstruktion en fortlöpande försämring som politikerna nu marginellt vill lösa med inkomstpensionstillägget.
För många politiker är vårt pensionssystem från 1990-talet fortfarande det gyllene snitt som man ömt vårdar.
För många politiker är vårt pensionssystem från 1990-talet fortfarande det gyllene snitt som man ömt vårdar. Trots att det är så illa skadeskjutet att till och med statsbudgeten måste användas för att finansiera inkomstpensionstillägget som inte ens hör hemma i systemet.
Om förtroendet för det allmänna pensionssystemet ska kunna återupprättas, måste lappandet och lagandet få ett slut. Därför är det hög tid att det blir föremål för en parlamentarisk utredning med representanter från olika intressegrupper i samhället.
Målsättningen måste vara att skapa ett pensionssystem med en finansiering som garanterar rimliga pensioner och långsiktig hållbarhet. De många bristerna har hittills medfört att Sveriges pensionärer blivit Nordens fattiga kusiner. Vi har rört oss från toppen till botten.
Jöran Rubensson, tidigare ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund, SPRF