Jag var Finlands utrikesminister då vi började det bilaterala försvarssamarbetet med Sverige för ett tiotal år sedan. Det handlar idag inte om en försvarsallians, men för oss är en sådan inte något som vi utesluter om det skulle bli möjligt efter 5, 15 eller 50 år.
Denna uppfattning om vårt bilaterala samarbete delas av 90 procent av finländarna.
Detta oaktat måste vi erkänna att det i Finland fortfarande finns en viss kvarvarande misstro huruvida vi kan lita på svenskarna. Det har sina rötter i historien och vinterkriget, och senare med det sätt på vilket Sverige beslutade att ansöka om medlemskap i EU.
Som historiker kan ja intyga, att Sverige aldrig har svikit sina löften eller avtal med Finland, till skillnad från vad som kan ha varit finska önskemål och förväntningar. Det bistånd som Sverige gav Finland under vinterkriget, då det inte förklarade sig neutralt utan betecknade sig som ett icke-krigförande land, och skickade oss frivilliga och en tredjedel av sina flygstyrkor, tog emot flyktingar, gav oss vapen och finansiell hjälp kunde vi inte få från något annat håll. Allt detta var avgörande för vår kamp.
Uppskattat samarbete
Vi uppskattar naturligtvis det intresse och de löften om understöd för vår suveränitet andra länder har visat, men vi vet samtidigt att inget av dessa, inte heller USA med vilket vi vill upprätthålla och utveckla goda relationer, har samma intresse som Sverige. Här igen tänker jag på erfarenheterna från vinterkrigstiden och de fransk-brittiska planerna att skicka en interventionsarmé formellt för att hjälpa Finland, men i realitet för att ockupera de svenska malmfälten.
År 1991 fick förtroendet sig en ny törn, då Sverige beslutade ansöka om EG-medlemskap utan att se till att informera den finska statsledningen, innan denna hörde om saken på nyheterna.
Detta bidrog till att jag som utrikesminister, vid mina första möten med totalt fem svenska utrikesministrar, kom överens om att vi inte ska överraska varandra i säkerhetspolitiken - utan att i god tid konsultera varandra i frågor som påverkar det andra landet, även om det slutliga beslutet givetvis är upp till länderna själva.
Inget Nato-väntrum
Detta omfattar naturligtvis frågan om vi ska hålla fast vid vår militära alliansfrihet. Finlands så kallade Nato-option är egentligen inte något mera än en markering att Finland som ett suveränt land har rätt att överväga sin alliansfrihet om vi anser det nödvändig för vår säkerhet. Det betyder alltså inte att vi skulle ha satt in oss i något slags väntrum för att senare komma in i Nato.
Lika självklart är också att vår säkerhetspolitik, varken nu eller inom en överskådlig framtid, kan byggas kring denna möjlighet. Vårt försvar bör även i fortsättningen bygga på nationell enighet, en egen värnpliktsarmé och förmåga att mobilisera en omfattande militär reserv. Denna möjlighet finns inte idag i andra europeiska länder.
Sverige och Finland delar både samma värden och intressen, men det finns också skillnader oss emellan. Det finns till exempel skillnader beträffande den politiska kulturen i våra länder. I Finland strävar vi bland annat efter att kunna behandla riktlinjerna för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik med bred konsensus och det finns ingen fara för att den kunde rubbas av att något väsentligt skulle ha hållits dolt för riksdagens ledamöter.
Samma öppenhet gäller försvarsmaktens internationella övningsverksamhet. Vi är med i övningar som ger mervärde i form av kunskap och erfarenhet till vårt försvar samtidigt som vi inte vill använda dem som politiska markeringar som kunde öka spänningar.
I sitt svar till regeringens säkerhetspolitiska redogörelse för fyra år sedan anförde riksdagen att ”ett tydligt mål för vår utrikes- och säkerhetspolitik är att motverka en situation där Finland blir part i en militär konflikt". I svaret konstateras också att ”en eventuell konflikt i vår närmiljö skulle påverka Finlands säkerhet direkt. Vi bör agera så att landet inte blir föremål för krigsoperationer vid en militär konflikt”.
Riksdagen instämmer även med redogörelsens linjedragning om att ”Finland ska bedriva en aktiv stabilitetspolitik för att förebygga militära hot”. I samma kontext finns en formulering om att Finland inte bör tillåta ”att vårt territorium används i fientligt syfte mot andra stater”. Denna formulering förekommer både i den finska regeringens program och i den nya utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen.
För Finlands och Sveriges bilaterala samarbete i säkerhetsfrågor är det viktigt att vi har en likadan strävan och förmåga att hålla våra länder utanför militära konflikter.
Inom ramen för denna grundlinje står Finland redo att både erbjuda och ta emot hjälp från andra EU-länder vid en eventuell krissituation, i enlighet med Lissabonfördragets biståndsskyldighet. Detta har även möjliggjorts genom ny finsk lagstiftning. Som ett militärt alliansfritt land har vi inga skyldigheter som, utan vårt eget medgivande, skulle kunna göra oss till en part i konflikter utanför det egna närområdet.
För Finlands och Sveriges bilaterala samarbete i säkerhetsfrågor är det viktigt att vi har en likadan strävan och förmåga att hålla våra länder utanför militära konflikter.
Erkki Tuomioja (SDP) , riksdagsledamot och tidigare utrikesminister