Tänk för några år sedan i samband med migrationskrisen. Hur många av samhällets experter varnade, på förhand, för farorna med Sveriges unikt radikala öppna-gränserna-politik? Just det, knappt någon alls. I den mån kritiker alls trädde fram sågades dessa vid fotknölarna. Nu är vi där igen. Dödligt virus. Sverige och Sveriges myndighetsexperter svarar med en unikt öppen linje. Som en följd har Sverige en dödlighet som är nästan tre gånger högre än Norges, Danmarks och Finlands – tillsammans.
Folkhälsomyndigheten säger sig företräda en evidensbaserad linje. Det innebär, enligt deras egen tolkning, att på grund av all osäkerhet som omgärdar Coronaviruset så saknas stöd för att ta i med hårdhandskarna. Mer fristående experter – liksom världens övriga folkhälsomyndigheter – resonerar istället att just på grund av osäkerheten så krävs hårdhandskar. Eftersom liv står på spel. Åtminstone tills bevisläget förbättrats samt samhället hunnit ikapp gällande skyddsutrustning, tester, spårningsteknik och vårdplatser. Hur bemöttes då expertkritikerna i Sverige? Jo, återigen fotknölssågning.
Svenska folket har förstånd själva
Bill Gates har helt rätt i att Sverige kämpar sig igenom denna kris trots landets politiska beslutsfattare. Tack vare att större delen av svenska folket har förstånd att själva iaktta försiktighet. Samt tack vare ansvarsfullt fältfolk som vårdpersonal, polis, mat- och basvaruproducenter, sjukhusutrustningsföretag, läkemedelsföretag, transportörer och IT-personal. Detta nyttofolk förenas inte genom okritisk överhetstilltro utan snarare genom resultatorientering och praktiskt grundad verklighetsförståelse.
Att det politiska samtalet under senare år varit ovanligt hätskt beror mer än något annat på att statsförvaltningen har fler icke-praktiker i sina led än någon gång tidigare under den demokratiska eran. Personer som ofta tillbringat hela sin professionella karriär i miljöer med liten eller ingen fältkontakt. Inom ungdomsförbund, akademikersfären, tankesmedjor, PR-byråer.
I samma takt som samhällsledarnas praktiska erfarenhet minskat har aningslösheten ökat. Tunga lobbyister kan då lättare baxa igenom sin vilja. Efter att denna vilja bakats in i processorienterade tjänstemäns datamodeller och värdegrundscertifieringar är det lätt att tro att statsapparaten är opartisk. Det är ett dundermisstag.
Detta nyttofolk förenas inte genom okritisk överhetstilltro utan snarare genom resultatorientering och praktiskt grundad verklighetsförståelse.
För vad blir då lösningen när den folkliga kritiken växer? Jo, tjänstemän radas upp som hänvisar till sina datamodeller, skakar förnumstigt på huvudet och konkluderar att folket inte har förstånd att begripa sitt eget bästa. Det enda som möjligen behöver förändras är mer pengar till informationskampanjer. Samt till enkätundersökningar för att följa upp om dessa kampanjer fått effekt.
Om någon tvivlar på att förhållandet mellan stat och lobbyistdrakar blivit alltför intimt så fundera då över vem som gynnats mest av båda de två senaste krisperiodernas kontroversiella krispolitik. Av den billigare arbetskraft som följer av den radikalt ändrade migrationspolitiken. Av att inte stänga näringslivet ens under en pandemiperiod när folk dör till höger och vänster. Just det. Arbetsmarknadens bjässar. Samhället präglas nu av en djup klyfta mellan statsförvaltning och lobbyister på ena sidan – och mindre aktörer som entreprenörer och vanligt folk på den andra.
Konstruktivt samtal
Det är ingen slump att svensk förvaltning var bäst i världen - och ett avundsexempel i omvärlden - under den period när landet var som mest gräsrotsorienterat. Lika lite är det en slump att det politiska samtalet då var mer konstruktivt och mindre präglat av pajkastning. Samt att de högsta ledarna tog tydligt ansvar för regeringens vägval. Per-Albin, Erlander och Fälldin skulle nog hellre gått på glödgat kol än kastat ut sina tjänstemän i snålblåsten, så som Stefan Löfven gör med Anders Tegnell. Det senare förmodligen tills det framgår i vilken riktning den sista Coronavinden blåser. I Gräsrotssverige var ansvar en hederssak. I Byråkratsverige är ansvar något man glider undan genom att politiker och tjänstemän pekar på varandra.
I Coronakrisens kölvatten har vi en unik möjlighet att arbeta oss tillbaka till det ”riktiga” Sverige. Gräsrotssverige. För tänk om alla miljarder som varje år slukas av förvaltningens boxtickande politruker och pappersvändare nu omdistribueras till exempelvis vården och polisen? När Coronadammet äntligen lagt sig bör en sådan hejdundrande resursförflyttning verkställas omgående.
Syresätts underifrån
Antalet politrukadministratörer måste beskäras kraftigt. Poliser, vårdpersonal och andra på fältet – varav många idag tvingas koka soppa på en spik – får medel att göra ännu mer samhällsnytta.
Genom en reform som ovanstående skulle landet kunna återgå till en politisk ordning i vilken ledare och statsförvaltning syresätts underifrån – genom äkta pragmatism. Snarare än genom luddigt, aningslöst toppstyrningstänk. Dagens klyfta mellan folk och förvaltningskast skulle snabbt kunna överbryggas. Sumpar vi reformmöjligheten kommer samhället i stället att fortsätta att politrukstyras. Den såväl ekonomiska som politiska kostnaden går då mot oändligheten.
Mark Brolin, omvärldsanalytiker