Detta hävdande går stick i stäv med alla vedertagna internationella rapporter. Den europeiska kommittén för motverkande av tortyr, FNs kommitté mot tortyr, FN:s speciella rapportör om tortyr, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, samt den Internationella Turkiettribunalen har alla rapporterat om en utbredd användning av tortyr i post-kuppförsökets Turkiet. Särskilt utsatta är dem som anklagas för samröre med den kurdiska rörelsen (framförallt PKK och andra vänstergrupper) eller den religiösa gülenrörelsen.
För dem som anklagas för att ha haft samröre med PKK hindrar man till och med regelbundet försvarsadvokaterna från att utöva sin lagstadgade roll i rättsordningen. Enligt den legendariska och internationellt prisade människorättsadvokaten Erin Kesin är tortyr institutionaliserat i turkisk polis och systematiskt accepterat av rättssystemet.
Förnedrande behandling
I FN:s Konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning som ratificierades av Sverige i enlighet med Proposition 1985/86:17 och trädde i kraft den 26 juni 1987 stadfäster den tredje paragrafens första och andra artikel att:
– Ingen konventionsstat skall utvisa, återföra eller utlämna en person till en annan stat, i vilken det finns grundad anledning att tro att han skulle vara i fara för att utsättas för tortyr.
– För att fastställa huruvida sådan anledning föreligger, skall de behöriga myndigheterna beakta alla hänsyn av betydelse, vari i förekommande fall även skall inbegripas förekomsten i den berörda staten av ett konsekvent handlingsmönster av grova, uppenbara eller talrika kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Genom att utvisa framför allt kurder till Turkiet bryter Sverige mot denna konvention. Till exempel i Znar Bozkurts fall hävdar Migrationsverket att det inte finns fog för att tro att han riskerar att utsättas för tortyr i Turkiet. Till slut fick han i oktober ändå beviljat ett tillfälligt uppehållstillstånd. När Resul Özdemir utvisades i april 2020 visade det sig att han greps direkt vid ankomsten till Turkiet och bara några timmar senare visades upp blåslagen för inhemska medier. Nu senast var det Mahmut Tat som fredagen den 2 december skickades tillbaka till Turkiet efter att migrationsdomstolen avslagit hans ansökan om uppehållstillstånd i februari 2021, eftersom han är dömd till sju års fängelse för samröre med PKK.
Huvudfrågan här är inte huruvida de 250 kurder vars asylfall bara under 2021 gick på remiss till säkerhetspolisen är skyldiga eller oskyldiga. Tyvärr kan vi som utomstående granskare inte avgöra rimligheten i de anklagelser Turkiet riktar mot dem eftersom säkerhetspolisens information inte är offentlig. Däremot vet vi att tiotusentals människor sedan kuppförsöket 2016 dömts till långa fängelsestraff för terrorism på basis av helt fabricerade anklagelser eller bekännelser och angivelser avgivna under svår tortyr. Men även om personer gjort sig skyldiga till brott framgår det av den ovan citerade konventionen att en konventionsstat inte ska utvisa eller återföra någon till ett land där hen riskerar att utsättas för tortyr.
Däremot vet vi att tiotusentals människor sedan kuppförsöket 2016 dömts till långa fängelsestraff för terrorism på basis av helt fabricerade anklagelser eller bekännelser och angivelser avgivna under svår tortyr
Alla stora internationella rapporter slår samstämmigt fast att tortyr är utbrett och accepterat i Turkiet idag, och allra mest utsatta är kurder. Den entydiga slutsatsen är att den turkiska regeringen bär fullt ansvar för det systematiska och organiserade bruket av tortyr i Turkiet, liksom för det nästintill obefintliga utredandet och bestraffandet av fall av tortyr.
Däremot har det för de olika internationella rapportörerna inte varit möjligt att bevisa att användandet av tortyr är beordrat av centralmakten. Men det behövs heller inte. Enligt de internationella konventionerna om tortyrbekämpning råder ett omvänt beviskrav. Det är staten som ska bevisa att tortyr inte förekommer, inte offren som ska behöva bevisa att de har varit utsatta. Det åligger därför inte heller de asylsökande eller deras svenska juridiska biträden att bevisa att de riskerar att utsättas för tortyr.
Det borde omöjliggöra återbördandet av kurder till Turkiet. Oavsett om de är skyldiga till brott eller inte. De senaste sex årens tiotusentals fall av terroristdomar utan saklig grund sätter dessutom varje turkisk dom och åtal i starkt tvivel. Att svensk säkerhetspolis närmast regelmässigt verkar föra vidare turkiska anklagelser som inte kan utsättas för öppen granskning är ett hot mot den svenska rättsstaten. Det hotar därmed inte bara asylsökande kurder.
Klas Grinell, idéhistoriker, officiell oberoende observatör vid Turkiettribunalen