Sveriges bild av sig själv och den bild vi vill att andra ska ha av oss är att vi är ett välmående, modernt och jämställt välfärdsland med avancerad socialpolitik. Utan att befolkningen riktigt sett hur det gått till kan vi nu konstatera att det samhälle vi har byggt upp inte är det bästa för barn och unga. Andra länder har också problem, men vi utmärker oss genom att de negativa tendenserna är starkare i Sverige. Här ska utbildning och mental hälsa betonas.
Under de senaste decennierna har kunskapsnivån sjunkit i skolväsendet och det tydligaste beviset är Pisa-mätningarna, där Sverige till de internationella experternas förvåning har sjunkit mer än något land. De duktigaste 15-åriga elevernas andel har sjunkit från 16 procent 2003 till åtta procent 2012 i matematik. De svaga i matematik har blivit fler och gått från 17 procent år 2003 till 27 procent 2012. De senaste resultaten visar en svag uppgång. OECD:s experter sammanfattar med att säga att Sverige behöver en ”urgent change” (omedelbar förändring).
Skolan och familjerna har ansvaret
Sverige har gått från att vara ett föregångsland till en medelposition. Jämfört med andra länder är våra unga i dag sämre förberedda intellektuellt för framtiden än tidigare generationer svenskar, och det gäller både de med bättre och de med sämre skolresultat. Universitet och arbetsgivare har uttryckt sin oro. Ansvaret för försämringen ligger på skolan men också på familjerna.
Dessutom har psykisk ohälsa bland unga samtidigt blivit ett stort problem, och allmänheten har nog inte riktigt klart för sig vilka väsentliga förändringar som inträffat.
Sverige har gått längre än andra länder i experiment med jämlikhet, frihet och individuellt oberoende, men nu visar det sig att den här förändringen skapar stress och ängslan hos barn och unga.
Ett sätt att orientera sig i det som hänt är att läsa Du nya du fria (2018) av Göteborgspsykologerna Mikael Schierenbeck och Joni Karlsson. Utifrån sin erfarenhet av arbete med unga pekar de på sambandet skola och familj och på stress, oro och sömnsvårigheter.
Neuropsykiatriska diagnoser har ökat kontinuerligt från 1980-talet, och också i det avseendet är omfattningen av förändringen unik i internationell jämförelse. Flickor är procentuellt mer drabbade. I en undersökning säger 50 procent av de 15-åriga flickorna att de har problem med ångest. Folkhälsomyndigheten och Skolverket uppger att Sverige har högst antal spelberoende barn i världen och att detta ofta är förknippat med psykiska besvär och dålig kondition. Dödligheten bland ungdomar sjunker i världen men inte i Sverige. Speciellt kan nämnas självmord bland pojkar med låga betyg. Tendensen kan observeras i flera länder i vår nära omgivning, men Sverige utmärker sig negativt. Det finns anledning att undersöka sambandet mellan dagens utbildningssystem och psykisk hälsa.
70 procent har psykiska problem
Problemen gäller också unga vuxna, poängterar Schierenbeck och Karlsson. Bland dem fördubblades psykisk ohälsa mellan 2006 och 2016. Av unga kvinnor mellan 18-24 uppger 70 procent att de har psykiska problem, rapporterar Socialstyrelsen, det vill säga tendensen gäller också unga som kan verka klara sig bra. Begreppet psykiska problem inkluderar självrapporterad stress, oro och sömnsvårigheter. Svårigheter att hantera livet kan ha många orsaker, men unga vuxna som är lågutbildade är en speciellt utsatt grupp.
Alla har läst artiklar om sjunkande resultat, kommunalisering och friskolor, men den offentliga debatten betonar inte kopplingen mellan familj – skola – psykisk hälsa.
I Sverige finns idealet med social ingenjörskonst. Beslutsfattare utgår från att allt kan ändras och att förändring är till det bättre. Skolan ska ge både jämlikhet och frihet, och barn ses som oändligt anpassningsbara precis som allt annat i samhället. Det anses att skolan ska kunna hantera och kompensera psykiska och sociala problem, samtidigt som skolan själv skapar en del av problemen. Bland annat skadas arbetsron av den variant av ”inkludering” som gäller i Sverige, då elever med beteendeproblem får lov att förstöra koncentrationen för andra. Dagens pedagogik bygger också på att elever kan styra sig själva på ett sätt som inte motsvaras av deras mognad och förmåga.
Fast Sverige är ett av världens rikaste och mest jämlika länder verkar det inte vara det bästa landet för unga. Sverige har gått längre än andra länder i experiment med jämlikhet, frihet och individuellt oberoende, men nu visar det sig att den här förändringen skapar stress och ängslan hos barn och unga.
Föräldrars frihet på barnens bekostnad
Daghem och förskolor kan för föräldrar betyda frihet, oberoende och en möjlighet till ökad jämlikhet mellan makarna. För barn som numera inte sällan vistas på daghem från ett års ålder och ibland långa dagar kan saken te sig annorlunda. Det kan vara stressande för barn att omges av många andra barn, och dessutom har en del daghem stor personalomsättning. Barn får inte alltid den säkra anknytning till en huvudsaklig vårdare som de behöver.
Om barn och unga inte mår bra är det de vuxnas ansvar.
Speciellt är det anmärkningsvärt att vi inte gärna vill tala om vad det betyder för barn med dubbelarbetande föräldrar, skilsmässor och växelboende. Inte heller vill vi nämna att det kan vara svårt att uppfostra barn när föräldrarnas egen roll är oklar i samband med att nya familjekonstellationer skapas.
Alla har läst artiklar om sjunkande resultat, kommunalisering och friskolor, men den offentliga debatten betonar inte kopplingen mellan familj – skola – psykisk hälsa. Den helhetsmiljö som skapats för unga utgår från vuxnas önskningar och ideal och inte från det som är bäst för unga.
Det är dags att inse att vi har gjort ett samhällsexperiment i stor skala utan att först ta reda på vilket resultatet skulle kunna bli. Kanske den växande psykiska ohälsan kan vara den faktor som äntligen får föräldrar och beslutsfattare att inse att det måste ske en förändring. Om barn och unga inte mår bra är det de vuxnas ansvar. Ska den positiva bild vi själva och andra har av Sverige motsvara verkligheten, måste vi utgå mer från vad som är bra för barn och unga.
Inger Enkvist
professor emerita, Lunds universitet