Rymdens svarta hål är ett av universums största mysterier och en gåta som forskarna länge har försökt lösa. De slukar allt som kommer i deras väg, inklusive stjärnor och planeter och det som försvinner i ett svart hål är borta för alltid.
Det finns också andra typer av svarta hål. Ett av dem är sjukvården. Så länge nya insatta resurser inte resulterar i fler konkreta vårdtimmar kommer vi att ha en sjukvård som ständigt kräver mer resurser utan att det resulterar i en upplevd bättre vård.
Mellan åren 2014 och 2017 har de yrkeskategorier som är viktiga för den direkta patientvården minskat, medan gruppen administratörer, handläggare och chefer har ökat med hela 36 procent.
Åke Andrén Sandberg, professor emeritus i kirurgi och allmänläkare på Österlen, skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet att vi i ett första steg måste besluta om att sjukvårdsadministrationen inte får växa, och i nästa steg besluta om att kritiskt granska vilka delar av administrationen som ger ett mervärde för patienterna. När administratörerna blivit 36 procent fler har skattebetalarna inte fått 36 procent bättre vård, snarare tvärtom. Administratörerna kommer nämligen att producera mer utredningar och föreskrifter.
Mindre patienttid
Problemet är dessutom att administratörerna behöver information och hjälp från dem som är ute i verksamheten för att göra utredningarna och skriva föreskrifter. De tar således tid från dem som skall möta patienterna, tid som går åt till sammanträden och sammanställning av statistiska uppgifter, med mera. Det leder till att icke sjukvårdskunniga administratörer tar över utvecklingen av sjukvården medan de som förstår problemen kring diagnostik och behandling av patienterna inte får reell möjlighet att göra sig hörda.
Eva Anskär, distriktssköterska på vårdcentralen i Mantorp, har lagt fram sin licentiatavhandling vid Linköpings universitet. Hennes slutsats är att endast en tredjedel av arbetstiden ägnas åt direkt patientarbete. Resten av arbetstiden går till olika former av administration. Efter en tidsstudie vid elva vårdcentraler visade det sig att 37 procent av personalens arbetstid ägnas åt direkt patientarbete. För sjuksköterskorna något mer, 43 procent, och för läkarna något mindre, 36 procent.
Anders Ivarsson Westerberg, docent vid Södertörns högskola som forskar inom organisationsteori, tycker att landstingen och regionerna lägger oproportionerligt mycket pengar på ledning och styrning. Samhället måste nyktra till och inse att det finns en övertro på vad som går att åstadkomma med administration och ledning.
Behandling försummas
Denna förflyttning av fokus, från patientnära arbete till allt mer administration, leder till en känsla av alienering hos oss som arbetar med behandling av patienter. Förutom denna utökning av allehanda administrativa göromål har även diskussionen om vårdens innehåll kommit i skymundan. Den diskussion som i dag förs handlar mest om vem som ska vara utförare. Var ska huvudmannaskapet ligga ? Och var ska denna vård bedrivas rent fysiskt?
Det är inte konstigt att rekrytering av kompetent vårdpersonal blir allt svårare när administration och ledning värderas högre än faktiska patientkontakter
Detta har lett till en situation där frågan om metod, hur vi ska behandla, får vänta. Det är inte konstigt att rekrytering av kompetent vårdpersonal blir allt svårare när administration och ledning värderas högre än faktiska patientkontakter, såväl i lönekuvertet som i gemensamma resurser. Vi tror att varken patienter, vårdpersonal eller skattebetalare vill ha det på detta sätt.
Följande frågor behöver besvaras av ansvariga beslutsfattare:
• Hur stor del av en 40-timmarsvecka för sjuksköterskor, läkare och övrig vård och omsorgspersonal utgörs av direkt patientarbete?
• Hur stor andel av sjukvårdens anställda i regionen har i huvudsak administrativa respektive patientnära arbetsuppgifter?
• Hur stor del av sjukvårdens kostnader avser ersättning till administration, ledning och chefer utan patientkontakt?
Morgan Karlsson, legitimerad sjuksköterska, vårdlärare, tidigare föreståndare för Aleforsstiftelsen
Jan Hallgren, överläkare Nordhemskliniken, Beroendekliniken Sahlgrenska universitetssjukhuset
Steve Ottosson, beteendevetare Nordhemskliniken, Beroendekliniken Sahlgrenska universitetssjukhuset