Hur säkerställer vi att en donator, likt Jonathan Meijer som gav upphov till 550 barn, inte donerar vid flera kliniker eller i flera länder? skriver debattören.
Hur säkerställer vi att en donator, likt Jonathan Meijer som gav upphov till 550 barn, inte donerar vid flera kliniker eller i flera länder? skriver debattören. Bild: Christine Olsson/TT

Stor risk för flera dussin halvsyskon utan koll på donatorer

I Sverige får en könscellsdonator ge upphov till barn i maximalt sex familjer. Men avslöjanden visar bland annat att donerade könsceller säljs vidare från Sverige till kliniker utomlands. Det betyder att det kan finnas okända halvsyskon i hela Europa. Därför måste vi inrätta ett nationellt register, skriver Kristina Närman, ordförande för Femmis, föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

I en artikel i DN (9/7) menar Jonathan Meijer, könscellsdonatorn som enligt uppgift gett upphov till minst 550 barn, att han inte ångrar sig. Meijer har nu förbjudits att fortsätta donera av nederländsk domstol. Även om fallet är extremt och kan antas vara ett undantag synliggör det ett akut behov av ökad kontroll och reglering i donationsbranschen. Sverige måste inrätta ett nationellt register över donatorer nu.

I Sverige får en donator, av antingen ägg eller spermier, ge upphov till barn i maximalt sex familjer. Gränsen är satt för att minska risken för incest och inavel och för att genetiska sjukdomar ska spridas i befolkningen. Men också för att minimera psykosociala konsekvenser för de barn som blir till, deras föräldrar och donatorerna.

ANNONS

Svenska kliniker har donerat vidare

Det är knappast svårt att föreställa sig att det är problematiskt att förhålla sig till flera dussin halvsyskon, något som tyvärr är verklighet för många barn som tillkommit med donerade könsceller.

Femmis har medlemmar som fått barn genom behandling med donerade könsceller i Sverige, som idag vittnar om över 20 genetiska halvsyskon i Europa.

Hur ser vi till att den här begränsningen följs? Som DN avslöjade i februari (9/2) säljs könsceller som donerats till svenska kliniker vidare utomlands när maxgränsen på sex familjer i Sverige har uppnåtts. Ett barn som tillkommer med donerade könsceller i Sverige kan alltså ha betydligt fler genetiska halvsyskon utomlands.

Kristina Närman, ordförande för Femmis – föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation
Kristina Närman, ordförande för Femmis – föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation

Vi vet också att svenska kliniker köpt in och använt donerad sperma från till exempel Danmark när det rått brist på donerade könsceller här. Hur vet vi att flera kliniker inte köpt in och använt donerade könsceller från samma donator? Hur säkerställer vi att en donator, likt Jonathan Meijer, inte donerar vid flera kliniker eller i flera länder?

Osäkerheten skapar oro

Femmis har medlemmar som fått barn genom behandling med donerade könsceller i Sverige, som idag vittnar om över 20 genetiska halvsyskon i Europa och att det finns halvsyskon i fler än fem andra familjer i Sverige. Då vet vi såklart inte om detta är alla halvsyskon som finns därute.

Många frivilligt ensamstående föräldrar strävar efter att vara så öppna och transparenta som möjligt gentemot sina barn om deras genetiska ursprung. Att då inte kunna ge barnen korrekt information om till exempel förväntat antal genetiska halvsyskon är något som skapar upprördhet och oro hos många donationsföräldrar och våra barn.

ANNONS

I den bästa av världar hade vi även haft en internationell reglering och kontroll men låt oss börja med att se om vårt eget hus.

Vi vill se att det omedelbart upprättas ett nationellt register där samtliga donatorer registreras oavsett var de donerat. Det här är avgörande för att vi ska kunna säkerställa att ingen donator ger upphov till barn i fler än de sex familjer i Sverige som är överenskommet. I den bästa av världar hade vi även haft en internationell reglering och kontroll men låt oss börja med att se om vårt eget hus.

Ett nationellt register är också viktigt för att se till att barnens rättigheter till information om sitt ursprung uppfylls. Något som Uppdrag Gransknings reportage ”Sveket mot donatorbarnen” (2022) visade inte alltid går att garantera, då information om donatorn, som barnet har lagstadgad rätt till, hade slarvats bort. Vidare behövs det riktlinjer kring hur donatorernas identitet ska förvaras och tydlighet kring hur det ska gå till när en DCP (Donor Conceived Person) vill ha information om sin donator.

Viss information bör uppges vid födseln

Vi vill också att barn och deras föräldrar ska få tillgång till donatorns nationalitet och relevant hälsoinformation redan vid födseln. Klinikerna ska vara skyldiga att uppge vilken könscellsbank de använder och om könscellerna kan komma att exporteras. Inget av detta kan räknas som identifierande information och donatorn är fortfarande anonym för föräldrarna. Det kan däremot vara central information för barnet.

ANNONS

Enligt barnkonventionen, som sedan 2020 är svensk lag, har barn rätt till sitt ursprung. Det är dags att se till att det gäller även för barn tillkomna genom donation.

Kristina Närman, ordförande Femmis – föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation

LÄS MER:Donator kan ha 550 barn – nu börjar rättegången

LÄS MER:Danska spermier kan råda bot på bristen i Göteborg

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS