Innehållet i mejlet var att regeringen beslutat att sådan forskning inte längre ska finansieras. Det innebär att alla dessa forskare fick beskedet att deras ansökningar i kategorin utvecklingsforskning inte kommer att behandlas. Budbäraren fick vara Vetenskapsrådet, men avsändaren var regeringen. Reaktionen från forskarsamhället har varit stark.
I egenskap av tidigare ordförande och vice ordförande för Expertgruppen för biståndsanalys – en statlig kommitté för analys och utvärdering av svenskt bistånd – vet vi hur viktig sådan forskning är. Den är viktig för att veta vad som kan minska fattigdom, få kunskap som främjar långsiktig hållbar utveckling och ett uppnående av de globala hållbarhetsmålen.
Den är viktig för att veta hur sårbara samhällen kan klara av att bygga motståndskraft i spåren av den globala uppvärmningen, att erhålla kunskap om hur livsmedels-, vatten-, el- och bränsleförsörjning ska kunna tillgodoses i fattiga länder som drabbas hårdast av klimatförändringar, torrperioder och översvämningar. Den är viktig för att främja hälsa, bekämpa pandemier, utveckla kommunikation och utbildning kring hälsofrågor och bekämpa malaria. Den är viktig för att främja jämställdhet, kvinnors och barns rättigheter, och den sexuella och reproduktiva hälsan.
Stärka den akademiska friheten
Sådan forskning är viktig för att i tider av ökande auktoritära politiska tendenser främja demokratiska samhällsförhållanden, rättssäkra och transparenta statsbyggandeprocesser, för att motverka konflikter och öka civilsamhällens inflytande i auktoritära stater. Forskningen har därmed avgörande betydelse i Sveriges utvecklingssamarbete och för de biståndspolitiska målsättningarna.
Regeringen biter dessutom sig själva i svansen med ett beslut som är kontraproduktivt
Denna forskning är också viktig för att bygga forskningskapacitet i mindre utvecklade länder. Samarbeten mellan forskare i det globala syd och svenska forskare bygger lokalt och regionalt förankrade kunskapsbaser som på lång sikt ökar både kunskapsnivån och oberoendet. Dessa samarbeten verkar också för att stärka den akademiska friheten i det globala syd.
Ett svek mot den svenska biståndspolitiken
Att i ett enda penndrag besluta att denna forskning inte längre ryms inom budgeten är ett svek mot samarbetsländer, mot sårbara samhällen, mot fattiga människor i det globala syd. Det är också ett svek mot forskarsamhället som utan förvarning står inför ett fullbordat faktum. Det är ett svek mot den svenska biståndspolitiken som den formulerats sedan 1950-talet där forskning alltid varit en viktig komponent, om än olika uttryckt. Vetenskapsrådet har hanterat dessa medel sedan 2013 efter det att området utvecklingsforskning överfördes från Sida till Vetenskapsrådet. Mellan 1975 och 1995 hanterades sådan forskning av Sarec, eller Styrelsen för u-landsforskning.
Det är således en mycket lång tradition som nu förefaller överges, utan förhandsvarning, utan debatt, utan ett öppet remissförfarande eller en öppet redovisad konsekvensanalys. Ett sådant övergivande riskerar att få förödande konsekvenser. Den kunskapsbas som nu finns i det svenska forskarsamhället och som är avgörande inte minst för att förse regeringen med underlag för beslut om vilka biståndsinsatser som är effektiva och hållbara riskerar att eroderas.
Det svenska forskarsamhällets mångdisciplinära kunskaper om lokala och regionala kontexter riskerar att falla sönder. Samarbeten riskerar att splittras och kunskapsbasen i samarbetsländer riskerar att vittra sönder. Detta i en tid när sådana samarbeten är viktigare än någonsin. Regeringen biter dessutom sig själva i svansen med ett beslut som är kontraproduktivt.
Regeringen måste förklara:
1) Hur har detta beslut fattats? Vilket underlag ligger till grund och varför har berörda myndigheter (Vetenskapsrådet, Sida, universitet och högskolor) inte fått yttra sig?
2) Vilken konsekvens- och riskanalys har gjorts? Regeringen behöver förklara hur hänsyn tagits till olika faktorer och vilka konsekvenser samt risker beslutet kan innebära.
3) Innebär detta att den specifikt riktade utvecklingsforskningen nu upphör eller ska finansiering av sådan forskning istället hanteras av Sida eller någon annan myndighet? Som beskrivits ovan har utvecklingsforskning hanterats olika under olika tidsperioder, men det finns en kontinuitet sedan 1950-talet. Ska denna kontinuitet nu upphöra, efter cirka 75 år och i så fall: varför?
Helena Lindholm, ordförande för Expertgruppen för biståndsanalys 2017-22 och professor i freds- och utvecklingsforskning, Göteborgs universitet
Johan Schaar, vice ordförande för Expertgruppen för biståndsanalys 2017-22
LÄS MER:Forcera inte fram ny biståndslinje utan att lyssna på de berörda