Avstavningsregler lärde vi oss redan på mellanstadiet, i alla fall på den gamla skrivbokstiden. En princip var att en konsonant förs över till följande rad. Ordet princip avstavas alltså prin-cip. En annan huvudprincip är att sammansatta ord avstavas vid sammansättningsfogen. Ordet badplats avstavas alltså bad-plats, inte badp-lats. Sammansättningsprincipen trumfar enkonsonantsprincipen. Detta lärde vi oss i unga år.
I dagens tidningar är det ganska gott om tokiga avstavningar. Det typiska är just att enkonsonantsprincipen regelvidrigt slår ut sammansättningsprincipen.
Det tog mig ett par minuters bläddrande att hitta följande avstavning: grän-söverskridande. Självklart ska bindestrecket in efter gräns.
Ett pinsamt och pikant exempel av den här typen förekom i min spalt som just handlade om stavning. Jag använde ordet stavningstvångströja för att beskriva det faktum att vi alla, oavsett dialektal bakgrund och uttal, förutsätts stava på samma sätt.
Ordet avstavades på följande sätt: stavningst-vångströja. En sådan avstavning bör inte förekomma i tidningen, i synnerhet inte i en artikel som handlar om stavning.
Några läsare hörde av sig och påpekade fadäsen. Jag svarade att min irritation var lika stor som läsarens. En vänlig läsare svarade med några tröstande ord: ”Jag ser det positivt. Så länge våra avstavningsregler är för komplexa för ett ordbehandlingsprogram, behöver vi inte frukta att AI ska ta över.”
Så kanske man kan se det. Men det är ändå häpnadsväckande att de ordbehandlingsprogram som används inte ska kunna fixa en sådan här sak. Inte minst med tanke på hur framgångsrikt andra datorprogram lyckas formulera korrekta meningar och till och med översätta från ett språk till ett annat.
Avstavningar är dessutom vanliga i tidningstext eftersom raderna är korta medan orden ofta är långa. När jag just nu skriver detta på min dator ryms det cirka 80 tecken (nedslag) på en rad. I en tidningsspalt ryms det ofta mindre än hälften, det varierar en del. Följaktligen blir det många avstavningar.
Om de tekniker som konstruerar ordbehandlings- och textredigeringsprogram hade tagit avstavning på allvar, skulle de fixa det. Det är min övertygelse.
När skribenternas texter ska in på en tidningssida, är det en redaktör som via ett redigeringsprogram placerar texterna på ett sådant sätt att tidningssidan får ett lämpligt och tilltalande utseende.
Om programmet inte klarar avstavningen, krävs det assistans av ett mänskligt öga, något som uppenbarligen inte alltid hinns med i dag.
En annan fråga är förstås om avstavningarna spelar någon roll. Det är kanske så att en del av oss är yrkesskadade och raskt upptäcker stavfel och annat språkligt.
När ögonen fastnar på en tokighet, hamnar i värsta fall innehållet i bakgrunden. Möjligen kan också skribentens kompetens ifrågasättas.
För en tidning liksom för ett bokförlag är det viktigt för trovärdigheten att minimera språkfelen. Ett eller annat felplacerat bindestreck är inte så kinkigt. Det är bara så onödigt.