Pandemin med SARS-CoV-2 har varit förödande med många personliga tragedier för hälsa och ekonomi. Sjukvården har på ett beundransvärt sätt kunnat ställa om och lyckats skapa bästa möjliga förutsättningar för att ge en bra och avancerad vård för de värst drabbade. Vi har läst, och många har fått uppleva, rena hjältedåd av läkare, sjuksköterskor och övrig vårdpersonal – ofta med brist på utrustning, läkemedel och trots en avsaknad av ändamålsenliga strukturer för att hantera en krissituation. Så mycket kompetens och kreativitet har släppts lös och vårdpersonalen visar en stolthet över sina insatser och sina yrken på ett sätt som vi inte sett på länge.
Blottat tillkortakommanden
Historiskt har krig och andra katastrofer varit starka drivkrafter för förbättrad sjukvård och utveckling. Det står idag klart att COVID-19 har blottat en rad tillkortakommanden som under lång tid har funnits inom vården. Dessa fördjupade insikter kan utgöra en utgångspunkt för ett förbättringsarbete som i omfattning och betydelse kan få en stor inverkan på den framtida vården.
De problem som varit kända länge rör sjukvårdens ledning, organisation och arbetssätt. Det har blivit tydligt att ansvaret är fragmenterat och att det finns oklarheter för såväl styrning som utförandet av vården. Under många år har fokus legat på ekonomi och produktionsvolymer snarare än på kvalitet.
Vi anser att det behövs en mera tydlig nationell styrning, ledningsmässigt och ekonomiskt, även om regionerna fortsatt kan vara utförare av vård.
Pandemin har tydliggjort att det decentraliserade vårdansvar som lagts på 21 regioner (som i storlek varierar från 2 miljoner till 50 000 invånare) och i vissa delar av vården på 290 kommuner leder till koordinationsproblem, ojämn resursanvändning och otydligt ansvar vad gäller uppbyggnad av nödvändiga vårdresurser. Vi anser att det behövs en mera tydlig nationell styrning, ledningsmässigt och ekonomiskt, även om regionerna fortsatt kan vara utförare av vård. Goda exempel finns i Danmark och Norge.
Det är välomvittnat att vårdens aktörer känner sig fångade av administrativa strukturer även i rena vårdfrågor. Vårdarbetet måste utgå från de som ska utföra den för att inte vårdgivarna skall distansera sig från ansvar och för att kunna driva en utveckling som utgår från patienternas behov. Den nuvarande betoningen på administration snarare än professionell ledning måste upphöra. Det behövs ett ledarskap som fokuserar på kvalitet och som involverar medarbetarna i evidensbaserat förbättringsarbete.
Stora effektivitetsproblem
Det finns också kända problem med det sätt som vården bedrivs. Avsaknad av ett systemtänkande visar sig i form av bristande koordination, stora variationer i resultat samt effektivitetsproblem. Sverige ligger på 12:e plats i EU och på sista plats i Norden vad gäller sjukvårdens effektivitet. Den svenska sjukvården kostar omkring 450 miljarder SEK per år och utgör 11 procent av BNP – bland de högsta i Europa. Man har uppskattat att det finns ett slöseri på minst 30 procent i den mening att resurserna inte bidrar till en förbättrad hälsa för patienterna. Dessutom har det visats att 30-40 procent av patienterna inte får en vård i enlighet med vetenskaplig evidens och bästa praxis.
COVID-19 pandemin har förutom att påvisa brister också visat på lösningar för den framtida sjukvården. Nya testmetoder, vetenskapliga rapporter och sammanställningar av tidigare gjorda studier har tagits fram på rekordtid. Nya vårdstrukturer, utbyggnad av antalet intensivvårdsplatser och omdisponeringar inom befintliga, och i helt nya strukturer har kunnat genomföras. Antalet digitala vårdmöten har ökat och sociala medier och appar (till exempel COVID Symptom Study) har utvecklats. Utvecklingen inom kommunikations- och informationsteknologin (IKT) har stärkts men måste i en framtid utvecklas ytterligare med bland annat artificiell intelligens, trådlösa sensorer, automatisk datautvinning och med nya applikationer med smarta telefoner.
Mer hemsjukvård
Själva vårdstrukturerna behöver också utvecklas där sjukvården i högre utsträckning kommer till patienterna snarare än tvärtom. Det behövs mindre betoning på sjukhusvård och större utnyttjande av primär- och hemsjukvård innefattande specialistsjukvård i hemmet (Hospital-at-Home).
Den sammanfattande bedömningen är att sjukvården måste utvecklas genom en rad förändringar för att bättre kunna möta framtidens vårdbehov:
• Statlig styrning och finansiering av vården
• Decentraliserat utförande av vård
• Vårdprofessionell ledning
• Högre grad av systemtänkande med kvalitet och evidensbaserat förbättringsarbete i fokus.
• Vård som utgår från patienternas behov
De nya insikter och innovativa lösningar som framtagits bör inte tillåtas att upphöra efter krisen utan bör få en ökad roll i framtiden. Kvalitetsarbete och kvalitetsutveckling måste i framtiden bli en naturlig del av såväl ledarskap som vardagsarbete. Det ska inte behövas nya kriser för att genombrott ska ske.
Jörgen Nordenström, professor emeritus i kirurgi, Karolinska Institutet
Lars Sörqvist, docent vid Kungliga Tekniska Högskolan, VD Sandholm Associates AB