Jag börjar bli trött på staten som ständigt misslyckas med att hålla medborgarna trygga. Elever i våra skolor lämnas till sina öden, eller så är allt föräldrarnas fel – föräldrar som förväntas vara lärare och specialpedagogiskt kompetenta och psykologer. Patienter behöver kunna plädera akademiskt för att få rätt vård - alternativt se till att bekosta en privat försäkring. Vi ska inte prata om funktionsvarierades begränsade möjligheter till ett likvärdigt liv utifrån de så vackert nedtecknade mänskliga rättigheterna. Listan kan göras lång.
När det kommer till kris, beredskap och samhällsstörningar har vi en samhällsutmaning som breder ut sig. Oskyldiga medborgare blir nedskjutna på öppen gata. Det är numera en reell rädsla hos många av oss. Det behöver bara handla om att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Vi vet att om fel person blir förbannad, så kan det sluta illa. Vi vet till och med att folk kan råka spränga fel persons radhus i luften. Detta tillstånd har normaliserats.
Eget ansvar
Litar staten så mycket på civilsamhället att de har slutat bry sig? Allt oftare läser jag om hur myndigheter framhåller vikten av civilkurage och eget ansvar i krisberedskapen.
Jag tar mer än gärna ansvar över att ha utrustning för att klara 72 timmar utan el eller vatten och jag har inga problem med sociala kontrakt som dikterar att jag som medborgare ska kunna ta individuellt ansvar för den säkerhet som innefattar mig och min familjs egendom och de förmågor som krävs för att bistå med en social hållbarhet.
Jag kommer dock inte vara lika modig som 39-årige Mikael. Kanske är jag feg. Men jag trodde att civilkurage handlade om att hjälpa någon upp som har ramlat, ställa sig upp på bussen om en åldring behöver sitta, ta en utsatt persons parti eller säga ifrån på jobbet om kollegor skulle få för sig att behandla någon av våra elever illa. I värsta fall, ge första hjälpen tills räddningstjänsten är på plats.
Nu måste alla nedskärningar på de institutioner och organisationer som ska garantera vår trygghet ses över
När upphör civilkurage? När blir det statsmaktens skyldighet att skydda medborgarna från det eskalerande våldet och kriminaliteten?
Nu måste alla nedskärningar på de institutioner och organisationer som ska garantera vår trygghet ses över. Det kan inte vara rimligt att samhällets skyddsnät ska vila på ett informellt och välvilligt civilsamhälle. All heder till civilrättsliga organisationer, individer med kurage och eldsjälshjärtan. Men ytterst är det staten som har ansvaret.
Det vi ser nu är grupper av människor som av någon anledning hamnat utanför vårt demokratiska och solidariska samhällskontrakt. Det är inte andra individers ansvar att se till att dessa människor får rätt förutsättningar att omfattas av samhällskontraktet.
Inte en till folder
Att en vanlig pappa behöver dö inför sin son på väg till badhuset är ett bevis på att staten behöver steppa upp och etablera ett trygghetssystem som möjliggör solidarisk välvilja hos folket. Vi behöver inte en till folder i självskydd eller en ideell förening som ska stoppa skjutningarna.
Det är statens skyldighet. Civilsamhället kan aldrig vara det enda skyddsnätet.
Jennie Wiberg, förskollärare och barnrättsstrateg