Vid årets slut funderar vi ofta på vad gott vi vill uppnå i världen under de kommande tolv månaderna. Vi ger nyårslöften om personliga mål, som exempelvis att träna mer, hålla vikten bättre, eller ordna en bättre ekonomi – och somliga av oss lovar att bidra till samhället och människorna runt omkring, genom volontärarbete och gåvor till välgörenhet. Det är ett bra tillfälle att tänka på hur vi gör gott i världen, men också på hur vi kan göra så mycket gott som möjligt, inte bara lokalt utan även globalt.
LÄS MER:Tigreanska läkare: 186 barn har svultit ihjäl
Det här är särskilt viktigt just nu, i en tid då covid-19 och pandemiåtgärder har gjort situationen än svårare för några av världens fattigaste länder. Ekonomier har tagit skada, fattigdomen i världen växer igen efter att ha varit på tillbakagång i decennier, vårdresurser och stöd från omvärlden läggs i högre grad på pandemibekämpning, skolor har stängts ned och eleverna har varit hänvisade till distansundervisning, eller i vissa fall blivit utan undervisning.
För många prioriteringar
FN:s hållbarhetsmål försöker sätta upp ramar för hur vi ska ta oss an dessa utmaningar. De fastställdes 2015 och är en lista med 169 utvecklingsmål vi måste nå för att förändra vår värld i rätt riktning. De täcker in allt från fattigdomsbekämpning och välståndsökning till att skydda vår planet, främja fred och förbättra vård och utbildning.
LÄS MER:Barn dör i krigets Jemen – stoppa svensk vapenexport
En lista med 169 prioriteringar innebär dock i praktiken ingen prioritering alls. FN:s utvecklingsagenda försöker ge allt åt alla, och misslyckas därför med att fokusera på de områden där bidragsgivare, filantroper, eller för den delen du och jag, skulle kunna göra mest nytta.
Grundläggande mål som att utrota spädbarnsdödligheten, säkra tillgång till grundläggande utbildning och skapa fler möjligheter att ta sig ur fattigdom, ges samma prioritet som mer perifera mål rörande hållbar turism och “en livsstil i harmoni med naturen”.
Ineffektiv och dyr politik
Vår instinkt är förstås att bekämpa alla onda ting. Men om vi menar allvar med att göra gott i världen så måste vi fokusera på de områden där vi kan göra rimliga insatser för att förändra människors livsvillkor.
I det ingår att göra svåra avvägningar. Världens rika länder har spenderat häpnadsväckande summor under coronapandemin, och det handlar ofta om utgifter vars nytta kan ifrågasättas. Klimattoppmötet COP26 riktade vår uppmärksamhet mot klimatförändringarna, men visade också att mycket av den politik som föreslås är alltför dyr och ineffektiv – särskilt för de människor i fattiga länder som ännu försöker ta sig ur ett tillstånd av energifattigdom.
LÄS MER:Korruptionspengar i bistånd till Tchads folk
Lyckligtvis finns det smartare sätt att nå goda resultat. Min tankesmedja, Copenhagen Consensus Center, arbetar med världsledande ekonomer, och använder avancerade algoritmer och den bästa data vi har att tillgå för att jämföra olika strategier, globalt och i enskilda länder. Detta gör det möjligt att avgöra hur stor samhällsnytta vi uppnår för varje krona vi spenderar, och hjälper oss att upptäcka effektiva arbetssätt som förtjänar större uppmärksamhet.
Samhällsvinster med förebyggande insatser
Ta tuberkulos till exempel, som leder till fler dödsfall än HIV och malaria tillsammans. Redan innan pandemin slog till så satsades ynka 5 procent av det globala utvecklingsbiståndet på hälsoområdet, till världens fattigaste länder, på just tuberkulos (och vi får förmoda att den andelen har krympt ytterligare). Detta trots att de senaste tio årens forskning visar att varje krona som läggs på att testa för och behandla tuberkulos gör enorm nytta, på alla områden världen över.
Tuberkulos är en särskilt illasinnad sjukdom då den i huvudsak drabbar unga vuxna i sina bästa år, just när de är i färd med att bilda familj och gå ut i arbetslivet. Indien har mest tuberkulos i världen, och de studier vi har genomfört på uppdrag av flera indiska delstater visar att förbättrad smittspårning och behandling kan göra enorm samhällsnytta. I ekonomiska termer så ger varje spenderad krona samhällsvinster på över hundra kronor.
Göra störst nytta
Detsamma gäller kampen mot undernäring och svält. Undernäring hos ett barn påverkar hela livet därefter, och därför kan väldigt billiga insatser för bättre tillgång till mat och näring i förlängningen ge bättre utbildningsresultat och ett mer produktivt vuxenliv. Ta Ghana och Malawi till exempel. Där visar vår forskning att sådana insatser kan kosta mindre än femtio kronor per mamma, men rädda liv och påverka livsvillkor på ett sätt som ger samhällsnytta motsvarande trettiosex gånger pengarna.
Om vi vill lova att göra gott under det kommande året, så bör vårt löfte vara att inte bara göra gott, utan också att göra gott på de sätt som gör allra störst nytta.
Bjorn Lomborg, ordförande Copenhagen Consensus Center